Andersson, Lars: "Vägen till Gondwana"

Kultur Artikeln publicerades

NY BOK. I sin förra roman, Berget, skapade Lars Anderssonett romanbygge som gav oss olika vinklingar och berättelser om våra liv. Perspektiven växlade mellan Indien och Sverige. Bergets innersta hålrum visade sig vara ett framkallningsrum för alla våra kända och okända minnesbilder.

I den nya boken, Vägen till Gondwana,arbetar Lars Andersson på ett likartat sätt med en berättelse om en värld som omväxlande betraktas på historiskt avstånd och med en påtaglig samtidsnärvaro. Boken är en ”fri fantasi över ett obeskrivet ögonblick i Harry Martinsons rymmar-och vandrarliv på 1920-talet”.



Huvudpersonen bär alltså samma namn som Harry Martinsons alter ego i Nässlorna blomma och Vägen ut. Martin Tomasson rymmer, vid tjugo års ålder, från ångfartyget Fernmoor. I Bombay träffar han tvätterskan Pushpi. Hon leder honom inåt landet, och genom det indiska landskapet, fram till sin ursprungsort Hoshangabad, vid Narmadafloden. De föräldralösas stad heter denna plats, ett tillstånd som naturligtvis Martin direkt känner igen sig i. Bilderna av Fattig-Sverige och det primitiva vardagslivet i ett indiskt landskap glider ut och in i varandra. Färden från Bombay och in i Gondwanaland är också Martins egen upptäcktsvandring in i minnet och det svenska barndomslandskapet.



Uppväxten i Blekinge framträder, liksom det tillfälliga arbetet på textilfabriken i Jonsered. I Martins medvetande växer också en alltmer tydlig historia fram, om Amerikaemigranten Erling Olofsson, en man från Fasaskogarna som också är del av Lars Anderssons nuvarande landskap i Värmland. De geografiska kartbilderna blir plötsligt utan gränser och det historiska rummet känner inte av några åtskiljande tidszoner.



Gondwana är också, minst sagt, ett sammansatt begrepp. Ett namn för en jättekontinent, en landmassa från äldre geologisk tid som en gång bestod av Afrika, Sydamerika och Indien. Men gondernas land är också en del av nordöstra Indien, där naturfolket lever vidare utanför den destruktiva civilisationens räckvidd.

I berättelsen låter Andersson sin huvudperson Martin till slut simma uppströms i Gondwanas floder, mot själva urkällan. ”Detta var landet han velat komma levande till”.

Att lägga sitt språk och sin berättelse så nära Harry Martinsons personliga och litterära livsrörelser innebär naturligtvis en stor, romanteknisk risk. Men parallellt med inläsningen och inlevelsen har Lars Andersson en gränsöverskridande fantasi som i stället ger berättelsen mångtydighet och fördjupning. Hans stil har dessutom en säregen spänst och en beundransvärd poetisk lyskraft, som om livsalstrande gnistor plötsligt bryter fram mitt inne i världens mörker. Iakttagelse och uttryckskraft förenas omedelbart – liksom Martinsons och Anderssons världar, mikro- och makrokosmos:



Han låg på rygg i ett elektriskt fläktat rum. Då smet det in en bönformad, lysande näthinnefläck i hans synfält. Kanske var det efterbilden av en ljusblixt nån gång långt tillbaka. Eller en ljusfläck som uppstått i det stängda tredje ögat från urtidsdjuren, tallkottkörteln, och som genom nån hjärnvindling letat sig till synsinnet. Han fäste den med blicken på takfläkten som snurrade ovanför sängen. Då fångades den in och hoppade som en brinnande roulettkula i takpropellerns flimmer. Han kunde flytta den inne i hjulet, men den drogs genast in i nån egen virveldrift och gjorde knyckiga hopp och förflyttningar, men återkom till vissa placeringar inne i det snurrande, som en andevarelse, en andevärldens uppförstorande, lysande mikrob infångad i ljusmikrobernas ekorrhjul”.



Utan förenklingar och med allvarets vidöppna seende skriver sig Lars Andersson fram till en allt tydligare, och mer sammansatt, bild av världen.



Vägen till Gondwana är tredje delen i Anderssons romanbygge om den moderna tidens inbrott i ett svenskt medvetande, om konstnärsjälens möte med samhällskroppen. Trilogin har tagit tioåriga språng, alltifrån Bikungskupan 1982 och Vattenorgeln 1993.

De tre berättelserna, menar Andersson, representerar en elementär rörelse: ”Vattnets rörelse och därmed epikens idé”. Samtidigt blir hans Gondwanabok indirekt den oskrivna tredje delen i Martinsons självbiografiska textbygge. Färden mot Gondwanas källflöden är naturligtvis också ett tankesprång ut i framtiden. Precis den rörelse som Martinson frigjorde med Aniara!

Thomas Kjellgren

Ny bok

Lars Andersson: "Vägen till Gondwana" (Bonniers)