Anna Takanens finska släktbok vittnar om krigsbarnens trauma

I berättelsens centrum står Takanens finske far Timo, som 1941 kommer till Sverige som krigsbarn. Timos far har nyligen stupat vid fronten, och trots att hans mor endast motvilligt gått med på att låta honom resa har hon som änka svårt att hitta medel att försörja sig och sina barn. Åren går och Timo blir kvar i Sverige, där han växer upp hos fosterföräldrarna Alma och Gustav på den halländska landsbygden. Han utbildar sig till polis och gifter sig med en svensk kvinna, men hela tiden bär han sorgen över sin förlorade familj, en sorg som det senare ska bli dottern Annas uppgift att formulera i ord.

”Sörjen som blev” är en berättelse om krig, fattigdom och förlust. Men också om stolthet, hopp och familjeband som trots påfrestningar bär över generationer. I vuxen ålder lyckas Timo återknyta kontakten med sin mor Saara och sin bror Leevi, också han delvis föräldralös sedan Saara gift om sig med en svartsjuk man och fött två döttrar i det nya äktenskapet. Saara blir storfamiljens nav, den sammanhållande kraften som lägger grunden för barnens och barnbarnens gemenskap. Men familjen är märkt av krigserfarenheten, och Anna växer upp i skuggan av faderns tystnad och det kollektiva trauma som hennes släkt delar med så många finsk-svenskar.

Boktiteln ”Sörjen som blev” är hämtad ur ett av de många autentiska brev, författade på mer eller mindre korrekt svenska, som återges i boken. Breven ger en direkt inblick i de trevande och motsägelsefulla men samtidigt avgörande kontakterna mellan släktens svenska och finska sida. De utgör ett slags dokumentärt underlag till en bok som i sin helhet är djupt personlig, utöver ett vittnesmål är den en hyllning, en upprättelse och en kärleksförklaring.

Undertiteln ”En berättelse” betonar bokens autenticitetsanspråk, samtidigt som den antyder att den inte till fullo uppfyller de stilmässiga förväntningarna på en roman. Takanen skriver ledigt och rättframt, men den vardagsnära prosan tyngs ner av det yviga bildspråket och de barnsligt inställsamma nyordsbildningarna (”långstor”, ”högstadieöver”, ”oroligarg”). Bitvis önskar jag också att författaren låtit den egna livshistorien stå tillbaka till förmån för faderns och farmoderns. Det gäller i synnerhet skildringen av ungdomsåren, som blandar alldagliga beskrivningar av skolmobbning och tonårsuppror med nedslag i den begynnande teaterkarriären som mest liknar ett slags cv. Jag önskar med andra ord att Takanen tagit klivet ut ur sin egen familjehistoria, låtit den övergå i gemensam ägo och bli litteratur. För att det är en ovanligt angelägen och stark berättelse, därom råder ingen tvekan.