Antiken får färg

Kultur Artikeln publicerades

Konst
ClassiColor. På Glyptoteket,
Köpenhamn till 30/5

Antikens bländvita marmor har under flera sekel utgjort ett grundelement i vår uppfattning om vår äldsta kulturhistoria. Den västerländska civilisationens filosofiska tankevärld, politiska system och upphöjda estetik, har varit oskiljaktligt associerade med den skinande grekiska konsten och arkitekturen. Men det är en föreställning vi nu tvingas revidera: Antiken var nämligen sprakande färggrann.
I ett unikt tvärvetenskapligt forskningssamarbete mellan Pinakoteken i Köpenhamn och München samt Vatikanmuseet, har man försökt att återskapa de färger som antikens skulpturer och reliefer en gång hade. Delar av de resultat man hitintills kommit fram till visas nu på den turnerande utställningen ClassiColor.
Arbetet med att rekonstruera vilka färger våra klassiska kulturskatter en gång hade är mödosamt och mycket tidskrävande. Redan under 80-talet i Tyskland, påbörjade man detta arbete, och först i dag kan forskarna presentera resultat som ligger den historiska verkligheten nära.

Man använder sig av en rad olika tekniker i det här arbetet. Ett fenomen man studerar kallas färgskugga. Olika färgpigment har olika förmåga att motstå erosion, vilket gör att tåliga färger står emot nedbrytning längre. Ytor målade med sådana färger är ljusare än andra intilliggande fält med känsligare färger. På så vis kan figurer och mönster tydligt framträda, trots att ingen egentlig färg finns kvar.
En annat naturföreteelse är förvittringsrelief: Det är inte bara att ytan blir mörkare där färgen brutits ned snabbare, stenen vittrar ned till en nivå som är lägre än de ljusare partierna. Lyser man på stenen med ett extremt släpljus, uppträder därför tidigare mönster som reliefer. Man använder sig också av UV-fotografering Där marmorn en gång i tiden varit behandlad, kan det ibland finnas reaktionsämnen kvar som lyser upp, fluorescerar, när den utsätts för infrarött eller ultraviolett ljus.
Givetvis använder man sig också av arkeologernas och konsthistorikernas kompetens I synnerhet om man hänvisas till vad de kallar analogislut, jämförelser med parallellfynd. Det innebär att man försöker fylla befintliga kunskapsluckor med av andra, likvärdiga fynd.
Ett exempel är etruskernas artefakter. Etruskerna lät sig gärna inspireras av den grekiska hellenismen och kopierade mycket beträffande teknik och manér. En skillnad var emellertid att de använde terrakotta framför marmor som grundmaterial. Det faktum att färg bibehålls bättre på terrakotta och att många etruskiska fynd har gjorts i skyddande gravar, har gjort att forskarna kan utgå ifrån de färger och tekniker som de imiterande etruskerna använde.

Polykromin revolutionerar inte bara vår syn på antikens skulpturer, den har i vissa fall även tvingat forskare och historiker att revidera motiven för konstverken. En av världens mest kända skulpturer och som i konsthistorien fått symbolisera det arkaiska leendet, är peploskoren från 480-talet f kr. Peplos efter den enkla och vanliga dräkt som vanligen bars av grekiska kvinnor. Kore betyder helt enkelt flicka på grekiska.
Men den antika färgforskningen visar att generationer av konststuderande har fått lära fel: Skulpturen föreställer allt annat än en vanlig flicka. Och det är ingen enkel peplos hon bär. Det visar att hon bär fyra olika plagg varav ett är en ependytes, ett vackert ornamenterat tygstycke med fabelillustrationer. Ependytes var under antiken förbehållet prästinnor och gudinnor. Alltså varken kore eller peplos
År 146 f.kr inlemmades Grekland i det expansiva romarriket. Skulpturer och andra konstskatter plundrades och hamnade i Rom liksom många av de grekiska mästare som mejslat fram dem. De fick ofta uppdrag att kopiera tidigare grekisk verk men skulle naturligtvis också i uppdrag att avbilda framstående romare.
Ett exempel på detta är bysten av kejsare Caligula skulpterad ca 40 e.kr som forskargruppen givit sig i kast med att försöka rekonstruera. De var först tvungna att ta fram en kopia att arbeta med, och gick inte att göra en avgjutning eftersom värdefulla färgfragment då skulle försvinna. Med hjälp av en laserscanner för 3-dimensionella föremål, lästes caligulabysten in digitalt. Ett dataprogram översatte sedan informationen till ett 3-dimensionellt gitter som exakt motsvarar den faktiska skulpturen. I ett nästa steg kopplades datorn samman med en robotarm försedd med en borr. Hela processen tog sex dagar, och resultatet är tvivelsutan imponerande.
När man skulle återskapa färgerna antog forskarna att huvudet hade suttit på en sockel avsedd att beskådas i ett rum på tre fyra meters avstånd. När ögonens iris målades bruna - partikelrester pekade i den riktningen – gav porträttet ett docklikt och livlöst intryck. Forskarna fick råd från en konsthistoriker expert på medeltiden som berättade att man inte tagit hänsyn till skulpturmålarnas insikter om färgperception. Iris skall ytterst målas brun men sedan övergå i en allt gulare ton allteftersom man närmar sig pupillen. På så vis erhåller man en välvning av ögat samtidigt som iris uppfattas som brun på avstånd. Forskarna jämförde sedan med romerska mumieporträtt och det visade sig att ögonen där hade målats på exakt samma sätt.
Även om Caligulas ögon förmodligen är korrekt återgivna återstår ännu mycket arbete med bysten. Till exempel saknar hudfärgen nyanser och därför ser ansiktet fortfarande stelt och konstlad ut. Forskarnas vidare rekonstruktions kommer att omfatta också detta. Arbetet måste emellertid ske stegvis, laborerar man med för många hypoteser samtidigt kompliceras rekonstruktionsarbetet väsentligt.

Sedan renässansen har Europas skulptörer mejslat fram sina skapelser med de förment vita förlagorna som ideal. Men kunskapen om att antikens skulpturer var färgade är egentligen gammal. Hur kommer det då sig att vi bär på den föreställningen?
För att finna något slags svar på gåtan måste vi gå tillbaka till mitten av 1700-talet och en tysk författare och arkeolog vid namn Johann Joachim Winckelmann (1717-68). Han skulle komma att få epitetet västvärldens första moderne kulturhistoriker och hans betydelse för vår uppfattning om antiken och vårt kulturarv kan näppeligen överskattas.
Det är bland annat Winckelmann som systematiserar i de olika konstepoker vi begagnar än idag: arkaisk, klassisk, hellenistisk och romersk stil. Han är visionär och passionerad. Antiken är det sublimt upphöjda, det ädelt rena. Den bländvita marmorn speglar just detta faktum anser han. Under den här tiden låter sig Europa bli förförd av sitt förflutna, nyklassicismen tar rejäl fart, och idealen hakar snart i den franska revolutionsestetiken. Gradvis befästs vår moderna bild av antiken.
Även om Winckelmann aldrig själv satte sin fot i Grekland inspirerade han många att åka dit för att på plats studera arkitektur och konst. Men så fann man också rester av färg – både på tempel och statyer.
Detta skulle under 1800-talet leda till en intensiv debatt om hur konstverken skulle betraktas. Odiskutabla faktum och en gryende modern arkeologi gjorde att färgfalangen stadigt vann terräng. Men vid sekelskiftet vände vindarna och till och med museerna själva bidrog till historieförfalskning genom att "putsa upp" sina marmorskulpturer.
Under första halvan av 1900-talet hade Tyskland det arkeologiska initiativet och krigen splittrade moderna forskningsmiljöer. Fascismen och nazismen älskade den vita marmorn som låg helt i linje med deras ariska och imperialistiska ideal. Efter världskrigen var Europa så traumatiserat att det knappast fanns något intresse för att börja riva i frågan. Världsdelens identitet var tillräckligt skakad som det var.
Men nu femtio år senare tycks tiden vara mogen för en omvärdering av vår bild av västerlandets kulturella vagga. En omvärdering som sätter färg på vår historia.
Magnus Forslin

Fakta/
Efter Köpenhamn flyttar utställningen ClassiColor till Glyptoteket i München och visas till 31 oktober.