Årets bästa böcker

Kultur

Åtta litteraturskribenter fick samma fråga: vilka är dina tre favoriter från bokåret 2012? Här är hela listan med deras svar, 24 olika böcker som spänner från poesi till klassiker och svensk samtidslitteratur. Och en Augustvinnare.

Artikeln publicerades 10 december 2012.

Martin Lagerholms 3 val:

1. James Joyce: ”Ulysses”
Översättning Erik Andersson

Erik Anderssons nyöversättning av James Joyces enigmatiska smällkaramell ”Ulysses” är en given etta på alla tänkbara listor över årets böcker. Inte så mycket för att ersätta Thomas Warburtons utmärkta gamla översättning som erbjuda läsaren alternativa uttydningar av romanens chiffer. Med litterär sensibilitet och espri har Andersson lagt sitt känsliga språköra nära intill den joyceanska urkundens totala inventering av den moderna människans erfarenheter, och gett oss än skarpare bilder av Dublin den 16 juni 1904.

2. Thomas Mann: ”En opolitisk mans betraktelser”
Övers. Per Landin & Urban Lindström

Lika omöjligt är det att inte falla i farstun för Landins och Lindströms översättning av Thomas Manns idémässigt centrala tankebok och ”överlastade pamflett” ”En opolitisk mans betraktelser” från 1918. Stridsskriften är ett svavelosande försvar för tillvarons metafysiska, överindividuella och ”opolitiska” element på bekostnad av en nivellerande och banal värld av sociala och politiska sakförhållanden. Otidsenligt, konservativt och självmotsägande, men framför allt intellektuellt utmanande om vantrivseln i samtiden.

3. Aris Fioretos & Durs Grünbein: ”Avtalad tid”
Översättning Wera Minth

I fem spirituella dialoger irrar författarna och essäisterna Grünbein och Fioretos här runt på kultursemiotiska villovägar. I briljanta analyser och med kvick humor avhandlar de under sina avtalade möten konstnärliga och språkliga, litterära och filosofiska spörsmål och lägger bokstavligen världen för sina fötter från tv-tornet på Berlin Alexanderplatz, ett hotell i Las Vegas eller en skärgårdsbåt i Stockholm. En cerebralt stimulerande uppvisning i tänkandets och samtalets svårbemästrade konst.

Sune Johannessons 3 val:

1. Nina Burton: ”Flodernas bok”

Genom att resa längs tre av Europas stora floder nystar Nina Burton upp både flodernas historia och samtid. Prosan – behöver jag skriva det – flyter säkert och vackert fram. Det är en njutning att följa med på Burtons resor, men också berikande och spännande. Fram växer tider och människor, och frågorna som ställs om vart vi har varit och är på väg är många. När jag i somras intervjuade författaren frågade jag henne bland annat om hon hade fått några favoritplatser längs floderna. Nej. Så har hon aldrig tänkt. Det är hela resan, inte delar av den som är poängen.

2. Rosa Liksom: ”Kupé nr 6”
Översättning Janina Orlov

En långsam resa med Transsibiriska järnvägen genom 80-talets Sovjetunion blir i Rosa Liksoms händer en lika doft- som kryddstark historia. Med sitt detaljrika språk tuggar hon sig fram, genom kylan och det väldiga landet ända in i det mongoliska riket. Det är fattigdom, vodka och rysk kärvhet, speglat genom de båda motsatserna i den lilla kupén, den finska studentskan, ung och tystlåten, och den ryske arbetaren, grovkalibrig och mångordig. Vi möter såväl människor, som Sovjet i all sin komplexitet.

3. Julie Otsuka: ”Vi kom över havet”
Översättning Ulla Roseen

”På båten var de flesta av oss oskulder. Vi hade långt svart hår och platta breda fötter och vi var inte särskilt långa.” Så börjar kortromanen ”Vi kom över havet”, en kollektiv berättelse om de japanska flickor, en del mycket unga, som skeppades över till främmande män i USA. Kronologiskt följer vi deras äventyr i det nya landet, som landar långt från den ljusa framtid de hade hoppats på. Romanen gungar fram som ett lika lågmält som laddat körverk, engagerande och berörande och smärtsamt poetiskt vackert.

Elisabet Norins 3 val:

1. Lina Wulff: ”Bret Easton Ellis och de andra hundarna”

Med flera år i Spanien i bagaget tar Lina Wulff (bosatt i Hörby) plats som en av våra främsta europeiska författare. Med inspiration från Don Quijote tar hon en fajt mot väderkvarnarna: hon bygger en slinga berättelser om kärlek, om blindheten inför den och om mänsklig längtan efter något annat än ensamheten i ett grådaskigt sovrum eller en tillvaro med ett korsord på balkongen. Att läsa är ett äventyr.

2. Susanna Alakoski: ”Oktober i Fattigsverige”

Välfärdsstatens nedmontering genomskådas av författaren som skriver ur egen uppväxt i Ystad. Naket bjuder hon på minnesbilderna i denna dagbok från oktober 2011 – det finns en tydlig koppling. Ärligt och smärtfyllt skriver hon ur sår som inte växt igen sedan barndomen. Hon är en författare som ser vår nyfattiga samtid, som värderar varje väderomslag utifrån den hemlöses villkor. Ur en i det närmaste gammaltestamentlig vrede knyter hon näven mot det samhälle vi just nu skapar. Att leva är att ta ansvar.

3. Brigitte Gacha: ”Ugglemasken”
Översättning Lars G. Säfström

Kamerunska Mádoumá kommer till Sverige i december med sin make som ska ta emot Nobelpriset. Resan förändrar allt. Krockarna är många: västerländskt – afrikanskt, svart – vitt, kvinna – man, okunskap – bildning, enkelhet – komplexitet, vidskepelse – vetenskap, hem – främlingskap, ljus – mörker, värme – kyla, kropp – intellekt, tid och otid. Lägg därtill en sensuell och humoristisk erotik. Att älska är att bli varse.

ÅM Hellmans 3 val:

1. Marlene van Niekerk: ”Agaat”
Översättning Niclas Hval

Om jag varit sportjournalist skulle jag kunna skriva att Sydafrika fortsätter att imponera stort. För nog är Marlene van Niekerks ”Agaat” stor med sitt omfång på 715 sidor. Imponerande, för trots sitt omfång så förlorar berättelsen aldrig sin skärpa, den är en tätt broderad roman, en text vävd av historia, bilder och musik. Om ”Agaat” har sagts att det här är anledningen till varför romaner skrivs, jag säger; det här är anledningen till varför man vill läsa. ”Agaat” innehåller allt man hoppas på när man slår upp en bok för första gången.

2. Jonas Brun: ”Skuggland”

Precis som i fallet med ”Agaat” så är Jonas Bruns ”Skuggland” full av referenser som ger associationer långt utanför bokens omfång. Det är en välskriven roman, och genomtänkt. En thriller, en smärtsam berättelse från barndomens skuggland. Brun har osviklig gehör för den förtrollning leken är och den klassmarkör som leksaken har. ”Skuggland” är som ett kalejdoskop där nya mönster i berättelsen uppstår. Det är en av årets bästa böcker som visar på ett nyfiket och egensinnigt författarskap som är i görningen hos Jonas Brun

3. Cilla Neumann: ”Springa med åror”

Som ett psykologiskt kalejdoskop är också Cilla Neumanns ”Springa med åror”, men här är det inte pengar eller ting utan platsen som har betydelse i relationen mellan bofasta och sommargäster. Men det är också, tycker jag, en roman som undersöker kärlekens blygsamma förmåga att uthärda, att fortsätta. Det är ett stycke liv att ge sig hän åt, och det får det finaste omdömet jag kan ge; ”Springa med åror” berörde mig, jag har tänkt på den berättelsen varje dag sedan jag läste ut den.

Maria Ehrenbergs 3 val:

1. Joyce Carol Oates: ”Dykvinnan”
Översättning Ulla Isaksson

När brister en människa? När tar duktighetssyndromen över det egna jaget och utplånar en? Hur länge kan man förtränga sin historia för att passa in? Dessa frågor har JC Oates brottats med i roman efter novell och senaste i raden är ”Dykvinnan”, en stark text med en ny, lite mer personlig och nära ton. Få kan förbli oberörda av ”Dykvinnan”, alias den framgångsrika akademikern M.R:s öde. Oates är en av världens bästa författare. Detta bevisar hon återigen med årets bok.

2. Lotta Olsson: ”Himmel i hav”

I sitt femte verk återvänder Lotta Olsson till myten om Persephone, hon som blir bortrövad av underjordens gud Hades. I strängt bundna dikter tar hon oss med på en resa om uppväxt, moderskap, återvändande och barnafödande. Om cirklar som öppnas och sluts, om liv och livscykler som repeteras men ändå inte. En vacker text, en som får läsaren att se det man redan sett – men med intensitet och fördjupning.

3. Susanna Lundin: ”Hindenburg”

En ung debuterande malmöit som nog skrivit årets mest egensinniga bok, en text som både bjuder in och stöter bort läsaren. Om världens undergång sedd ur två kvarlämnade leksakers synvinkel. En poetisk dystopi med SF-influens. En roman där tolkningarna hela tiden skiftar, meningarna böljar fram och tillbaka. En synnerligen spännande text och en författare att hålla ögonen på!

Örjan Abrahamssons 3 val:

1. Jean-Michel Guenassia: ”De obotliga optimisternas klubb”
Översättning Dagmar Olsson

Årets mest överraskande, lysande, ja rentav bästa roman liksom bara försvann. Så utkom den i dödsäsongen före midsommar. Det var en fransk tegelsten, skriven av en romandebuterande 60-årig advokat. Jean-Michel Guenassia skriver dock som en ärrad mästare om tonårige Michel i Paris på 1960-talet och hans vänskap med intellektuella flyktingar från kommunismens Östeuropa. Med suverän lätthet vävs flyktingarnas livsöden samman med Michels uppväxt. Fantastisk, förunderlig, helt förtrollande berättarkonst.

2. Lone Frank: ”Mina vackra gener”
Översättning Jan Wibom

”Konsumentgenetik” låter trist, men danska vetenskapsjournalisten Lone Frank visar att det är både intressant och riktigt spännande. Hon gör vad vi alla kan göra numera, skickar in ett salivprov till ett internetföretag för att få sitt DNA kartlagt. Och reser sedan halva jorden runt för att få det vetenskapligt förklarat. ”Mina vackra gener” är välskriven och angelägen, fascinerande och bitvis skrämmande populärvetenskap. Om ditt och mitt DNA, snart i var regerings hand.

3. Jussi Adler-Olsen: ”Journal 64”
Översättning Leif Jacobsen

Fjärde boken om buttercharmige kriminalkommissarie Carl Mørck i Köpenhamn handlar om landets förträngda förflutna: eugenetik, i praktiken tvångssterilisering av lösaktiga kvinnor, sinnesslöa, asociala individer. Som ju också tillämpades i Sverige ända fram till 1975. Jussi Adler-Olsen är flyhänt, smart och lakoniskt rolig, och spinner ledigt raffinerat ihop berättelsens disparata trådar. Krim på högsta internationella nivå.

Charlotte Wibergs 3 val:

1. Emily Dickinson: ”Gång på gång är skogarna rosa”
Översättning Ann Jäderlund

Vems är egentligen boken? Poeten Emily Dickinsons eller poeten Ann Jäderlunds? Nå, naturligtvis är dikterna Dickinsons. Men många har noterat besläktelsen till Jäderlunds egna verk, och sällan har översättarens viktiga roll framträtt så klart. ”Övergrepp”, kallas det för i Jäderlunds efterord. O så vackra övergrepp. Men rimligen måste inflytandet också ha gått åt andra hållet – från Dickinson och till Ann Jäderlunds egna verk. Dickinson var så långt före sin tid. Hennes lösa diktion innefattar, tycks det mig, både världen då hon levde och den värld som är i dag.

2. Per Ole Persson: ”Jaco”

Det är tråkigt att debutanten Persson inte fått större uppmärksamhet. Hans koncentrerade roman om en anonym man under ödesdiger resa på Östtimor har fullfjädrad nerv och skärpa. Våld och osäkerhet utmärker såväl de större som de mindre, de yttre som de inre sammanhangen. Det är så obehagligt men så skickligt berättat och gestaltat. Jaco är en verklig men också mytisk och tabuiserad plats, och här blir det en plats där den inre och den yttre världen smälter samman. Oåterkalleligt, våldsamt.

3. Stig Saeterbakken: ”Genom natten”
Översättning Niklas Darke

”Genom natten”blev norske författaren Stig Saeterbakkens sista roman. Den är en säregen och djupsvart blandning mellan psykologisk realism, skräck, road movie och fantasteri. Allt utspelar sig mot en botten av mer eller mindre outhärdlig sorg: över en sons självmord, över huvudpersonens egna så banala men ödesdigra och dramatiskt känslostyrda livsmisstag. I år begick så Saeterbakken själv självmord. Fyrtiosex år gammal, mitt i livet, klippte han av sin blomma. En stor förlust. Detta är en bok som gör ont att läsa, men ändå är den en bladvändare.

Jan Karlssons 3 val:

1. Jakob Ejersbo: ”Liberty”
Översättning Urban Andersson

Tanzania, 1980-90. Två unga tonåringar som blir män. Biståndspolitik under lupp? Nej, denna digra roman av den danske författaren Jakob Ejersbo (1968-2008) är ofantligt mycket mera än så. En existentiell thriller som pekar rakt in i mörkrets hjärta. Scenerna, språkbruket, mentaliteterna. Borrandet i hemliga gruvor, varma hålor, avgrundsdjupa schakt. Korruptionen som drabbar svarta och vita, utövas av svarta och vita. Egenintressena. Girigheterna. Kolonialismen genomgestaltad på ett så rått och kliniskt vis att skillnaden mellan förövare och offer blir ointressant.

2. Göran Rosenberg: ”Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz”

David Rozenberg anländer 24-årig till Södertälje i augusti 1947. Staden är en del av den folkhemska framtidens gigantiska sköte. Familjens enrumslägenhet blir en tvåa, bil införskaffas. Antisemitiska glåpord och strömningar lever kvar, men kan i det stora hela uthärdas. På ödets ironier och den prestigelösa galghumorn tar läsaren ändå inte miste. David arbetar på Scania-Vabis och fordonet som hamnar i familjens ägo är en Volkswagen, Hitlers märke. Davids alla planer – kolonilott, eget hus, smart uppfinning, försäljarjobb istället för fabrikens monotoni – går om intet. Levandet ebbar ut. Sonen är minnesbäraren.

3. Leif Zern: ”Kaddish på motorcykel”

Leif Zern är inte bara Sveriges i särklass främste teaterkritiker. Han är den skarpaste kritikern alla kategorier. Tydlig och knivvass, samtidigt så begriplig, varm och ljus. Och iskall, när så krävs. Framför allt är han i grunden oneurotisk. Till skillnad från de flesta obenägen att göra boskillnad mellan djup och yta. Allergisk tycks han vara mot understrukna djupsinnigheter och överdrivna känslor. Liksom Rosenberg skildrar han en judisk pappa, halvvägs assimilering och tradition. Och han gör det i den underbara fickan mellan närhet och distans. Zerns bok är nog årets bästa på svenska.