Årets bästa deckare

Bengt Eriksson tre favoriter:

1. David Peace: ”Tokyo år noll”

Övers. Peter Samuelsson

Lika vacker till formen som vidrig till innehållet. David Peace använder sig också i Tokyo-serien av den stilistiska tekniken att ta om, ta om, ta om igen: upprepa ord och formuleringar, låta händelser komma, gå och komma tillbaks. Kriminalinspektör Minami, som springer på toaletten och spyr galla, fungerar som guide till Tokyo i augusti 1946. Ett sönderbombat år efter kapitulationen: ont om mat men gott om sjukdomar, prostitution och en blomstrande svart marknad. Allt övervakat av ockupationsmakten USA.

2. Denise Mina: ”Gudar och odjur

Översättning Boel Unnerstad

Varje händelse och människa är ännu ett penseldrag på en flerdimensionell målning av hennes hemstad. Denise Mina målar in Glasgows politiker, fackföreningar, näringsliv och förbrytare. Målningen blir allt större och mer innehållsrik. Resultat: en stadsmålning á la Hieronymus Bosch och alltså ingen uppbygglig syn. Hur sann eller osann kan den vara, bilden av Glasgow som en korrumperad stad där den lokala gangstermaffian kontrollerar en viktig del av näringslivet och därmed styr hela stan?

3. Antti Tuomainen: ”Helaren”

Översättning Marjut Hökfelt

Tonen är framtidsnoir. I mörkret finns trådar till både Raymond Chandler och den Philip K Dick som skrev SF-deckaren ”Androidens drömmar”(filmad som ”Blade Runner”). Platsen är Helsingfors – hur nära i tiden? Tapani Lehtinen, poet och snart amatördetektiv, sitter i en buss på väg genom stan. Det regnar, regnar och regnar. Klimatförändringarna fick Helsingfors att svämma över, i de övergivna stadsdelarna vid havet har tusentals flyktingar flyttat in i strömlösa, mögliga och vattenfyllda bostäder.

Cecilia Isbergs tre favoriter:

1. Jo Nesbø: ”Gengångare”

Översättning Per Olaisen

Jag skrev det redan i januari: Sista (?) boken om Harry Hole kommer garanterat att finnas med på listan över årets bästa deckare när 2012 går mot sitt slut. Och även om det kommit en hel del bra kriminallitteratur i år så tillhör Nesbø den absoluta toppen: Mixen av vass intrig, levande personskildring – vem tar inte den sorglige antihjälten Harry Hole till sig? – och bra driv har gjort Jo Nesbø till Norges bäst säljande författare.

2. Lars Kepler: ”Sandmannen”

Recensionerna har varit blandade för den fjärde boken under pseudonymen Lars Kepler, det vill säga paret Alexandra Coelho Ahndoril & Alexander Ahndoril. Men personligen tycker jag ”Sandmannen” är deras bästa hittills: Här får vi möta Jurek Walter, mannen som raserade hela livet för kriminalkommissarie Joona Linna. En nästan övernaturligt listig psykopat, numera inspärrad med stenhård bevakning. Lätt penna, psykologisk maktkamp och vibrerande spänning – vad mer kan man begära?

3. Matthew Quirk: ”De 500”

Översättning Jimmy Hofsö

Det är full sula från första sidan i den amerikanske journalisten Matthew Quirks debutroman i actiongenren. En riktig sträckläsarbok, som rör sig mellan företagen och det politiska spelet i Washingtons toppskikt, och som egentligen aldrig sänker tempot förrän boken är slut. När nu både John Grisham och Harlan Coben tappat tempo kommer Quirk som en fräsch fläkt. Helt klart en av årets starkaste debutanter.

Lotta Tholins tre favoriter:

1. Karin Fossum: ”Jag kan se i mörkret”

Översättning Margareta Järnebrand

Ett fascinerande porträtt – i sedvanlig fossumsk anda också väldigt obehagligt – av en man i total avsaknad av empati. Riktor, som jobbar inom äldrevården, ger gärna de gamla ett tjuvnyp eller luggar dem när ingen ser. Själv är han en mycket udda ensamvarg som ingen förstår men som ser sig som så mycket utöver alla andra. Ruggigt!

2. Henrik Tord: ”Kum”

En lovande debut med händelserna förlagda till Sydostasien och som tar upp hemskheter som barnprostitution och kidnappning av ett litet barn från en svensk familj. Hur allt kan köpas för pengar, hur liv saknar värde för en del och är värt så mycket mer för andra. Ger onekligen perspektiv på tillvaron!

3. Harlan Coben: ”Livlinan”

Översättning Jan Malmsjö

Sportagenten Myron Bolitar blir engagerad som privatdeckare av en gravid väninna och läsaren dras in i en galen värld av pengar, makt och kändisskap. Men historien leder via en svägerska och Myrons sedan länge försvunne bror tillbaka till Bolitar själv och hans värld rämnar. Trots den något hårdkokta stilen kan jag tänka mig att läsa mer av Coben.

Åsa Carlssons tre favoriter:

1. Jo Nesbø: ”Gengångare”

Översättning Per Olaisen

560 saftiga sidor, lättskrivna, i nuet, i hjärnan på den försupne och motvilliga hjälten Harry Hole. Han återvänder till Norge efter tre år i Hong Kong eftersom sonen till hans stora kärlek, Rakel, har tagits av polisen. Och det kan ju omöjligen vara rätt. Nesbø för oss i nionde boken om Harry Hole in i Oslos undre narkotikavärld, till nätverk vi har anat men inte vill se med kopplingar till högt uppsatta personer. Mitt i allt lufsar Harry Hole omkring, knivskarp och förvirrad i ett. Harry Hole kom tillbaka, kanske för sista gången?

2. Maria Lang: ”Mördaren ljuger inte ensam” med flera titlar

Eftersom Maria Langs böcker om kommissarien Christer Wijk och litteraturvetaren Puck har filmatiserats (sänds till våren) har jag under året passat på att läsa om dem och misstänker att fler kommer att göra det i och med filmerna. De var min första inblick i deckargenren och minsann om de inte håller än idag, ett något ålderstiget språk till trots. I Bergslagens mörka skogar, i en akademikervärld som känns fjärran men trygg, begås de mest märkliga mord. Trivsel- och pusseldeckare i sin mest ofarliga form.

3. Mons kallentoft: ”Vattenänglar”

Kallentofts kraftiga språk har i blivit ännu mer staccato, han går på märgen direkt när vi för sjätte gången följer kriminalinspektör Malin Fors in i de djupa skuggorna. I grunden är inte Kallentofts dramatik annorlunda än andra i genren, men språket och filosoferande över djupen i människornas inre gifter sig till en lockande besk smak. Man blir nästan lika besatt som Malin, djupdykningarna i persongalleriet blir närmare för varje bok. I ”Vattenänglar” blir det än mer tydligt att gränsen mellan det goda och det onda sällan är så skarp som vi vill tro.