Mer än någon annan förkroppsligar författaren Halldór Laxness det moderna Islands födelse under 1900-talet.

Så när som på två år i dess båda ändar lever han under hela seklet. Och hela tiden lider han av en obotlig skrivklåda, bortsett från de första sju-åtta åren och ett sista dement decennium.



Den efterlämnade skrivna kvarlåtenskapen är enorm. Utöver utgivna verk finns en rad brev, utkast till romaner, svarsbrev, tidningsartiklar med mera. Ändå har en hel del bränts, bland annat flera romanförsök i unga år.

Att skapa ordning i den har Halldór Gudmundsson föresatt sig och han har sammanställt en mäktig biografi över de nordiska språkens kanske främste prosaförfattare. Mycket talar för att de sjuhundra sidorna under lång tid kommer att vara den ultimata: "Halldór Laxness - en biografi".

För att sortera materialet har Gudmundsson använt sig av den kanske enklaste metoden: kronologin. Han följer Laxness liv från krubban till graven. Fram växer en ytterst motsägelsefull person. Vissa paradoxer lever samtidigt i "samförstånd" med varandra, andra avlöser varandra under tidens lopp. Är han på Island sugs han mot världsstädernas pulserande liv, för att skriva och sälja sina romaner. Väl där dras han snart tillbaka till ön, ibland ända ut i dess utmarker, för att hitta stoff till skrivandet.



I ideologiska frågor är Laxness mer ombytlig. I tjugoårsåldern bär Laxness på en Strindbergsinfluerad nedvärdering av kvinnan, något decennium senare skriver han en roman med den självständiga kvinna Salka Valka i centrum.

Hängivenheten för katolicismen och klostervistelsen (där tog han tog sitt andra förnamn efter ett irländskt helgon, Kiljan) kan väl föras till kontot ungdomligt oförstånd, men knappast den till synes diametrala omsvängningen till ihärdigt försvar av Stalins styre från 1930-talets början och det höll i stort sett i sig till diktatorns död 1953.

Författarskapet är dock hela tiden den ytterst bestämmande faktorn. I kloster går han för att också få skrivro, till Sovjet reser han för att också få kontrakt på romaner.



Det är alltså långt ifrån okontroversiellt att 1955 ge nobelpriset till en Stalinanhängare. I samma veva inleder han emellertid en ny hållning till idealen. Han blir en genomtänkt kritiker av alla former av ideal. Gudmundsson sammanfattar: "Alla ideal som stod över människorna hade förbleknat, men författarskapet bestod."

Trots sina kontroversiella åsikter hade han redan tidigare blivit en institution på Island, både som författare, översättare och politiker. I politiken hade han inte dragit sig för vildsinta men välformulerade svingar, inte minst mot förläggandet av en USA-bas i Keflavik. På äldre dar dämpas hans demagogi något men den språkliga träffsäkerheten finns där ända tills pennan föll ur hans hand.

De litterära verken behandlar Gudmundsson utan särskilt djupgående men fullt tillräckliga analyser. Vi kan följa Laxness väg genom fiktionen från den sociala romanen med en ofta framträdande berättare ("Salka Valka", 1932), via den kärva texten i den isländska sagans anda men med omvända förtecken hos hjälten ("Gerpla", 1952), till idéromanen med en författare i kulisserna ("Gudsgåva", 1972). Till det kommer många reseskildringar och samlingar av essäer och politiska skrifter. Minst sagt imponerande.



I Gudmundssons verk syns grovt sett tre aspekter på Laxness: författarskapet, politiken och privatlivet. Det förstnämnda är drivkraften i livet, liksom en obändig tro på sig själv och sitt skapande. Familjeliv ligger inte för honom även om han av praktiska skäl gärna hade hustrun med på resorna.

Den strängt kronologiska framställningen blir spännande efter hand. Läsaren följer varje steg i biografföremålets karriär och undrar när det litterära genombrottet ska komma, hur länge ska äktenskapet hålla, när ska han överge sina rigida politiska åsikter?

Det är inte utan ett visst vemod man vänder det sista bladet i den digra biografin. Läsningen har gjort Halldór Laxness, trots eller tack vare sina paradoxer, till en intressant och djup bekantskap. Ett gott betyg åt en biograf.