I den samtida nordiska prosan är Leena Krohn verkligen en helt egen röst. Egensinnigt finner hon nya färdvägar i olika biologiska, fysiska och psykologiska världsbilder. Hennes böcker har alltid varit en slags essänoveller.

Förtätade, prosalyriska texter fyllda av existentiella och filosofiska kraftfält, där pendlingarna mellan det mänskliga och icke-mänskliga, det välkända och det främmande står i centrum.

Detta gäller också "Bipaviljongen", boken med vilken hon nu har nominerats till Nordiska rådets litteraturpris och som bär undertiteln "en berättelse om svärmar".



Men det är egentligen inte en sammanhängande berättelse utan mer av ett kalejdoskopiskt pussel, en kartbok över osynliga och synliga existentiella mönster i vår tid. Då och då med ett inzoomande på dessa märkliga svärmar av människor. Länge behöver vi inte läsa innan Krohn ger oss det verkliga perspektivet:



Varje flock eller svärm påminner om ett hologram i det avseendet att alla dess delar ger information om helheten. Individen är embryot till gruppen, men inom varje individ finns allt som finns i gruppen. Jag är vi.



Alla människorna i berättelsen har, på ett eller annat sätt, sin utgångspunkt i "Bipaviljongen", en tegelbyggnad från början av förra seklet och som en gång inrymde de "själssjukas stödstation" och som nu har omvandlats till ett allaktivitetshus där diverse registrerade och oregistrerade föreningar träffas.



Det gäller grupper som De självvalt fattiga, Strupsångarna, Ludditerna, Den vetenskapliga världsbildens offer, Stormälskarna och De bilboende.

En dov, apokalyptisk stämning råder över boksidorna. Världsbilderna och identiteterna har fått allt otydligare konturer.

Berättaren ansluter sig till cirkeln "Föränderlig verklighet" och möter där en serie udda – för att inte säga heltokiga – levnadsöden. Det blir inte sällan ordentligt skruvat även om klangbottnen alltid är filosofiskt allvarlig. Stundtals fungerar berättargreppet utmärkt men ibland lämnar det tragikomiska faktiskt mig ganska oberörd.

Nu gör berättaren ändå allt för att vara det sammanhållande kittet mellan alla dessa okonventionella historier. Kanske också tillsammans med den dövstumma och förmodligen prostituerade städerskan Lahja som tränger in i de udda existensernas rum och som även är den enda som få bort det "mystiska klet" som rinner ned på vindstrappan.



"Bipaviljongen" är inte Krohn yppersta bok – läs "Tainaron", "Umbra" och "Matematiska varelser" – men det är ett tankeväckande och udda litterärt verk som kretsar kring identitet och individ i en värld i drastisk förändring.

Får hon Nordiska rådets litteraturpris är det ett mycket djärvt beslut.



Thomas Kjellgren