Språket som brobyggare

Varje skandinav har möjligheten att förutom engelska och ett främmande språk till - vanligtvis tyska eller franska - lära sig åtminstone hjälpligt förstå och läsa ytterligare två. För svenskt vidkommande handlar det om danska och norska, två närbesläktade och därför inte oöverstigligt svåra nordiska språk. Detta unika förhållande brukar väcka avund hos sydeuropéerna, som har en likartad situation, men något större avstånd mellan sina romanska språk.

En nyutkommen undersökning av icke-nordiska andraspråkstalares erfarenheter av dansk-svensk språkgemenskap i Öresundsregionen heter mycket träffande "Samma skjorta - olika knappar", ursprungligen en grekisk invandrares eleganta beskrivning av den nära släktskapen - och de karakteristiska olikheterna - mellan svenska, danska och norska.



För att använda ett modeord från sporten och affärsvärlden har vi nordbor alltså ett språkligt guldläge. EU har ju satt som mål att varje europé skall behärska två språk förutom modersmålet. Varje nordbo har möjlighet att utöka det till fyra. Nästan alla av oss försitter denna enastående möjlighet.

När Ungdomens Nordiska råd för någon månad sedan kungjorde att man tänkte ta till engelska i de fall då man fick svårt för att föra debatter på något av de nordiska språken föranledde detta protester från den danske kulturministerns sida. Detta var något överraskande eftersom danskarna inte alltid är så villiga att bejaka det nordiska samarbetet, men från danskt håll påpekades det också att språket är en viktig del av den gemensamma nordiska kulturen och snarare en nyckel till förståelse än ett hinder.

Det är så sant som det är sagt. Från UNR framhöll man då att undervisningen i grannspråken i stort sett negligeras av skolpolitiker och lärare och att beslutet att använda engelska är en följd av detta. Även detta är sant, men en sanning som liknar uppgivenhet och bekvämlighet och avslöjar en överdriven tilltro till engelskan och de egna engelskkunskaperna.



Få saker är nyttigare än att försöka formulera om sig och förtydliga sig när omgivningen inte genast förstår vad man menar. En tanke blir inte nödvändigtvis glasklar bara för att man uttrycker den på engelska, en engelska som inte sällan är så oidiomatisk att exempelvis en britt många gånger skulle se ut som ett levande frågetecken om han eller hon satt bland åhörarna.

Man kan också fråga sig på vilket språk protokoll och gemensamma uttalanden i så fall skulle skrivas. Hela den nordiska samhörighetstanken skulle faktiskt förrådas om detta delvis skulle ske på engelska. Vi har en historiskt, inte minst språkhistoriskt, betingad gemenskap som det skulle vara mycket kortsynt att byta ut mot det okritiska svärmandet för engelskan som den enda lösningen på alla kommunikationsproblem.

Modersmålslärarna i Norden har mycket de skall hinna med och har för länge sedan - för att använda ännu en språklig modebastard - prioriterat bort undervisningen i de nordiska grannspråken, uppenbarligen med skolverkens och skolpolitikernas goda minne. Därför är det en glädje att kunna konstatera att bland annat Nordiska Ministerrådet och de skandinaviska filminstituten genom projektet Norden i Bio har beslutat att ta itu med detta sakernas beklagliga tillstånd.

Norden i Bio är ett filmbaserat undervisningsprojekt för bättre nordisk språkförståelse bland nordiska skolungdomar. Förra året vände man sig till mellanstadieklasser, läsåret 2008/09 vänder sig projektet till 15-19-åringar. Tanken är att man genom att visa nya nordiska kortfilmer i skolan ska öka tolerans, samförstånd och språkförståelse.



Filmprojektet strävar efter att erbjuda nordiska lärare ett modernt och effektivt undervisningsverktyg som möjliggör en relevant språk- och Nordenundervisning med stark förankring i samtiden. Filmerna kan visas antingen otextade eller textade på de fem nordiska riksspråken, det vill säga danska, finska, isländska, norska och svenska. Det verkar vara en klok satsning på ett medium som är mycket lättillgängligare och attraktivare än böcker. När man sedan tröttnar på de trots allt lite torftiga rörliga bilderna öppnar sig förhoppningsvis litteraturen som ett outtömligt innanhav i Norden.

Den överhettade arbetsmarknaden i både Norge och Danmark har lett till att skandinaverna helt enkelt reser, arbetar, bor, och kanske bildar familj tvärs över gränserna i Norden, i en utsträckning som aldrig tidigare har skådats. För alla dessa personer blir det en självklarhet att anpassa sig också språkligt i den nya situationen.



Att känna igen sig och känna sig hemmastadd men ändå inte vara hemma, att se det välbekanta men med andra ögon och ur annan vinkel: detta är vad det bland annat innebär att vara nordbo. Att stifta närmare bekantskap med de nordiska grannländernas språk och kultur är att med små insatser vidga sina vyer.