Möten i landskap

ººPå Galleri Avvika står Hannes Michanek framför en övertäckt målning. Brunt omslagspapper. Svart tejp i kanterna. Ännu har han inte vågat ta av pappret. Målningen där bakom har han inte sett på över ett år, ett år av utbildning, utveckling, förändring, glädje och problem.

– Det känns lite märkligt att det senaste jag har gjort inte är med här, men även de här är ju nya, fast egentligen inte så hemskt nya. Förra året, tror jag. Men jag har inte sett dem på länge, och just det känns lite nervigt. Så här. Hannes Michanek är från Åhus och började sin konstutbildning på konstskolan i Kristianstad. Efter två år visste han att det var måleri han ville ägna sig åt. Han sökte till landets konstskolor. Kom inte in.

Och så här. Jobbade på Kronfågel i ett år, och ägnade fritiden åt sitt måleri. Ett viktigt år, tycker han i dag.

– När jag inte kom in någonstans tänkte jag lägga måleriet på hyllan. Det var väl inget för mig. Men strax efter sommaren började jag igen, gjorde om sovrummet i min tvåa till ateljé och så var jag igång igen. I ytterligare några år sökte han till landets konstskolor, men alltid samma besked. Tack, men nej tack. I stället var han välkommen till fortsatta studier i Munka Ljungby och på Gerlesborg.

När en lärare från Munka Ljungbyskolan föreslog att han skulle söka till konstskolan i Frankfurt ändrades allt. Efter prov på plats (kroki) antogs han, och är nu inne på sitt andra, av fem, år.

– Det är en bra skola, och med en undervisning som passar mig jättebra. Här finns föreläsningar och professorer, men allt är upp till dig. Det är mycket fritt. Sedan i våras har jag också ett eget rum, vilket gör allt lättare. Den första tiden var mest massa kladd. Jag bodde i ateljén, sedan i ett kök, och därefter ateljén igen.

Måleriet håller han fast vid – "färg är jävligt kul" – men håller just nu även på med en stor blyertsteckning, som inte ger samma möjligheter att täcka över det han vill ändra. Här kommer alla förlopp och tider att finnas kvar som spår. På den snart aktuella Avvikautställningen visar han smått och stort, måleri och objekt. En svit med småbilder är som ett Memoryspel, men där det inte är givet vilka motiv som passar ihop. Och bilderna är ojämna till antalet.

– Jag ville inte att det skulle gå jämnt ut. Meningen är inte att man skall begripa allting.

Finns det ett facit?

– Ibland har jag facit, men så glömmer jag av det. Och då får jag komma på ett annat svar.

I de stora målningarna är det landskapen som dominerar, och han säger att han "gett efter". Ville tidigare inte måla landskap, men när han kände att han faktiskt kunde fylla dem med vad som helst kom lusten.

I landskapen möts nu hans egna upplevelser, med fiktion och verklighet. Att då Kronfågelfabriken har hamnat mitt i en vacker kustmiljö känns därför alldeles självklart.