I boken framgick det aldrig riktigt klart vem som egentligen mördade Bertil "Kanon-Berra" Albertsson. Men när Håkan Nessers bok "Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö" kom ut 1998 lovade författaren att avslöja vem mördaren var tio år senare.

Nu infriar han sitt löfte.

I dagarna kommer Håkan Nesser ut med vitboken "Sanningen i fallet Bertil Albertsson", där han lovar att en gång för alla räta ut alla frågetecken.



Men gör han verkligen det? Efter att ha läst igenom den 62 sidor tunna skriften känns det som om man bara fått veta en enda sak säkert: Att mordet i boken har verklighetsbakgrund.

Annars kommer Håkan Nesser med ett påstående, för att i nästa andetag plantera nytt tvivel hos läsaren.

Jodå, visst berättar han vem han tänkte sig som mördaren i boken. Men om boken är en skildring av verkligheten – vem var då mördaren i verkligheten? Det får vi aldrig veta, och den frågeställningen är ju minst lika intressant som vem Håkan Nesser egentligen utsåg till mördare.

Därmed är vi tillbaka på ruta ett.

Det enda Nesser egentligen gör med sin vitbok är att chosa upp intresset för en tio år gammal roman – och någonstans innerst inne gnager misstanken om att det kanske är det som var huvudsyftet från första början.



Rent allmänt kan man ifrågasätta nödvändigheten av en vitbok. I ärlighetens namn var det aldrig mordgåtan som var det centrala i Nessers färgstarka och levande roman, den första av ett par barndomsskildringar utgivna som ett stillsammare och mjukare avbrott mitt i floden av van Veeteren-böcker. Det var själva barndomsskildringen, sommaren, miljön, vänskapen mellan två pojkar mitt i uppväxten som byggde romanen, inte mordet.

Jag minns att jag själv lade ifrån mig boken med känslan av att det faktiskt kvittade vem av de få misstänkta som egentligen var mördaren. Boken hade varken blivit bättre eller sämre om jag med säkerhet hade vetat.



För övrigt litar jag inte ett dugg på Håkan Nesser, och jag vet inte riktigt vad jag ska tro om bekännelserna i hans vitbok. Det känns som han har en hel rävfarm bakom varje öra.

Jag har inte hittat någonting om något olöst mordfall som inträffat i Sverige i början av 60-talet och som ens en liten aning påminner om mordet i boken. Och hur sannolikt är det att en man som kommit undan med ett mord på sitt samvete och hållit tyst om detta i alla år skulle sätta sig och plötsligt rakt av berätta/bekänna allting för en deckarförfattare?

Njaa... Nesser skriver det själv, på sista sidan av sin vitbok: "Lita aldrig på en författare".

Exakt.

Det skulle inte förvåna mig om Håkan Nesser om tio år kommer ut med en ny bok, fyra sidor tjock den här gången; "Vitboken om vitboken". Då kanske vi till sist får veta sanningen på riktigt.

Om det nu är så intressant.