Italo Calvino har i sitt författarskap (både kraft- och lustfullt) uppehållit sig vid fantasteriets olika förvandlingsnummer, där han har iscensatt personliga och förtätade allegorier. "Den tudelade visconten", "Den obefintlige riddaren", "Klätterbaronen" och "De osynliga städerna" – för att nu bara nämna några av titlarna.

I "De sammanflätade ödenas slott", från 1969 – och som nu för första gången ges en svensk språkdräkt – går Calvino vidare ut på upptäcktsfärd i fiktionernas möjligheter och begränsningar. Allt framsprunget i ljuset av 1960-talets intresse för strukturalism och återupplivad surrealism och naturligtvis även i skenet av det egna intresset för folksagornas tidlösa skimmer.



Ramberättelsen är lika klassisk som fascinerande. Vi känner den från bland annat "Decamerone" och "Canterbury tales".

Till en medeltida borg långt inne i skogen anländer "riddare och damer, kungliga följen och enkla vägfarande". Efter grundlig förplägnad kommer tarotleken fram och varje gäst berättar nu, med hjälp av kortens figurer, hur livet har farit fram med dem.

Tarotkorten ger hisnande möjligheter till överklivningar i såväl tid som rum, i det verkligas och overkligas liv. Historier korsar och korsbefruktar varandra. En "serie korsvis länkade noveller" som Ulf Eriksson betecknar berättelserna i sitt både informativa och insiktsfulla förord.

De personliga berättelserna lånar färg och kraft från en del tidlösa myter, hos en Ovidius eller en Den rasande Roland. Här skymtar även drakdödaren Sankt Göran, liksom den helige Hieronymus med lejonet. Men här finns också Goethe och Shakespeare.



"Jag insåg att tarotleken var en maskin för att konstruera berättelser", skriver Calvino själv i bokens efterord.

Han ansluter sig därmed till ett par andra författares formexperiment med kortleken eller kartoteket som utgångspunkt: Arno Schmidts "Zettels Traum", ryssen Lev Rubenstejn "Tiden går", men också Julio Ortazars "Rayuela – Hoppa hage" eller Max Aubs "Kortspel".

Fantasier, verklighet och personliga minnen i skön förening alltså. Men hur ofrånkomligt korthuset än förefaller så finns alltid de bedrägliga byggnadselementen (narren!) inbyggda.



Kanske är Calvino främst ute efter att peka på att människans villkor är att "söka sig själva bland korten".

Med honom som vägvisare blickar vi rakt in i en värld som bygger på några av de litterära ideal som han själv har etablerat: lätthet, snabbhet, exakthet, synlighet, mångfald och konsekvens. Man skulle kunna lägga till: lust och komplexitet.

Thomas Kjellgren