"Bjudning dukad med konsthistoriska småkakor"

Jag förstår Din ögonblickliga förtjusning över tårtkalaset i Jacob Dahlgrens utställning på Ystads konstmuseum. Men jag snappar inte lika lätt, att Du saknar "komplexitet, fördjupning och engagemang" i Dahlgrens utforskning av rändernas anatomi – eller jag skulle snarare säga den konkreta utforskningen av linjen; att konstnären denna gång skulle ha misslyckats både estetiskt och intellektuellt.

Som motexempel refererade Du till tidigare utställningar, där han uppenbarligen bättre skapat "mångbottnade referenser till minimalismens och den abstrakta modernismens måleri och skulptur".

Jag är van, då jag läser Dina utmärkta artiklar, att Du stannar upp och reflekterar. Nu har jag svårt att förstå, att Du anser verken vara mindre komplexa, att de i förhållande till minimalism, konkretism etc. skulle ha blivit ytligare.



Utställningen är som en bjudning dukad med konsthistoriska småkakor! För den intresserade och allmänbildade konstkritikern är Daniel Burens ränder utspridda i stadslandskapet självklara hållpunkter, som indirekt kommenteras i Dahlgrens fotografier. Och installationen med badrumsvågarna borde framkalla minnen av Carl Andrés golvskulpturer.

Till utställningen på konstmuseet producerade Dahlgren ett nytt verk, konkretistiskt formgivna tårtor. Konsthistorikern borde få en aha-upplevelse! Har inte detta gjorts förut? Svaret är förstås de tusenbladstårtor, som Arne Jones, Karl Axel Pehrson och Pierre Olofsson ställde ut i Försäkringsbolaget Skandias skyltfönster i Gamla Stan i Stockholm 1954!

Det är en intressant referens, eftersom Dahlgren därmed öppet redovisar den konkretistiska kopplingen mellan funktion och estetik. Modernistpionjärerna ville vara estetiska ingenjörer, komma ut i vardagen. Precis som alla Dahlgrens ränder. Men han går andra hållet – på spaning efter spår av konstpionjärernas strävan ut i manufaktur och vardagsdesign.



Så till en riktigt intressant koppling, som bitvis varit fördold, eftersom Eric Lennarth tyvärr inte hör till hushållsvarorna i svensk konst. Dahlgrens katalogbok, som är en viktig bit av utställningen, bär en tydlig hyllning till just Eric Lennarth, vars signifikativa grafiska stil parafraserats på omslaget.

Och se där – i den utställning, som löper parallellt med Dahlgrens på konstmuseet, möter vi en unik estetik. Lennarth ägnade sig i slutet av 40- och tidigt 50-tal åt "found art". Bland kasserade vardagsföremål hittade han till exempel delar av flaskbackar och vridna ståltrådar, som han "förvandlade" till en "Mondrian" eller abstrakta "tecken". Kopplingen till exempelvis Dahlgrens installation med badrumsvågar är uppenbar.



Valet av Eric Lennarth som parallell utställare var naturligtvis ingen tillfällighet, vilket vi ju även framhållit. (Med egen rätt har han gjort en serie installationer av sanna pionjärverk från sent 40-tal till 2007 på andra våningen!)

Jag tänker, att Jacob Dahlgren med sin utställning skapat referenser, som sannerligen spränger de vanligaste konsthistoriska referenserna.

Fördjupning?!

Snacka om tårtkalas!

Thomas Millroth


-----------------------


SVAR

Att Jacob Dahlgren i sin utställning metodiskt bygger på konsthistoriska referenser, från Burens en gång så banbrytande ränder till 1950-talets svenska konkretister, är naturligtvis ingen överraskning.

Listan på konstnärer som arbetat på ett liknande sätt kan göras betydligt längre, inte minst med Ystadsaktuelle Eric Lennarth som självklart namn (i fallet tårtkalas föredrar jag emellertid att tänka på Kjartan Slettemarks satiriskt fulländade karriär som konstbagare med Moderat-tårtor och polispepparkakor som specialitet – en konst som på ett mer konkret, om än inte konkretistiskt, sätt knöt an till en social och politisk verklighet.).

Huvudfrågan kvarstår dock: Gör dessa konsthistoriska anspelningar Dahlgrens egna verk mer intressanta eller angelägna? För konsthistorikern kan det kanske ge viss tillfredsställelse att pricka av den ena referensen efter den andra för att tryggt placera in Dahlgren i en gedigen konsttradition. I princip all konst bygger på ett eller annat sätt vidare på vad som tidigare gjorts, och redan popkonstnärerna och de franska nyrealisterna tänjde på gränserna mellan konst, mode och vardagsdesign.

Det påverkar emellertid inte min uppfattning att ett bra konstverk också måste kunna klara sig på egen hand, och i kraft av sig själv kommunicera något väsentligt till sin publik.

Carolina Söderholm