En av Nordens deckarkung, islänningen Arnaldur Indridason, är sommaraktuell med "Vinterstaden". För den trogne läsaren är persongalleriet på Reykjaviks polisstation numera väl känt. I centrum står ensamvargen Erlendur, som trots att han gärna går sin egen väg i utredningsarbetet har ett gott samarbete med de yngre Elinborg och Sigurdur Oli.



"Vinterstaden" är en historia i och om köld. Det råder sträng vinter, men klimatet är ogästvänligt mer än genom blåst och kyla. Det växande främlingshatet är historiens nav, och frågan om hur de människor, främst från bortre Asien, som kommer till den norra ön tas emot, är central.

En pojke, Elias, mördas. Hans mor är thailändska. Det stora medieintresset ställer genast frågan om det är ett rasistiskt mord som skett.

I det komplicerade sökandet efter en mördare möter poliserna åsikter från båda sidor, de som visar sympati med att Island öppnar sig för andra människor, de som säger sig värna det isländska arvet och inte vill ta emot människor från fjärran länder. Klyftan är djup och tvisten känns både skrämmande aktuell och välbekant.



Indridason vidgar, som vanligt, sina perspektiv. Främst kretsar det runt Erlendurs minnen och omgivning. Mordet gör honom starkt berörd. Som pojke drabbades han själv av att hans bror försvann under en storm ute på landsbygden. Ett sår som fortfarande varar. Nu känner Elias äldre halvbror sorg efter mordet. Han gömmer sig och vill inte, precis som Erlendur, kommunicera med andra om händelsen.



Trots utvikningarna är det här en av Indridasons rakare historier. Det är mycket polisarbete. Förhör efter förhör, av lärare, elever och den drabbade familjen. Sakta byggs ett mönster, men det dröjer länge innan situationen klarnar.

Bilden av rasism fördjupas dock aldrig. Något nätverk ses inte, det handlar mer om ett enskilt missnöje hos en del individer. Politiska aspekter förekommer inte. Ämnet är med hela tiden, men det mumlas mest. Om polisens ovana och okunskap vid dessa frågeställningar, om skolornas ansvar, om medborgarnas syn.

Det gör att huvudämnet i "Vinterstaden" känns ogenomarbetat och placerar boken långt ner på Indridasons bästalista.



Sune Johannesson