Du skall inga gudar hava

Att det bara finns en enda gud inskärper alla de tre världsomspännande monoteistiska religionerna – judendom, kristendom, islam – gång på gång. För att markera avståndet till den tidigare primitiva dyrkan av otaliga falska gudar? Fint, resonerar Richard Dawkins, och fullbordar den reducerande logiken när han själv avvisar den ende, den siste guden.

Richard Dawkins är världens förmodligen mest kände, och avskydde ateist. Till saken hör att han är professor (i Oxford), välrenommerad specialist inom evolutionär biologi och en berömd och aktad populärvetenskaplig författare sedan boken "Den själviska genen" från 1976.

Nu, till slut, har han tagit sig an en riktigt glödhet potatis: gud, i boken "Illusionen om Gud". Den vältaliga, gedigna och bitska fyrahundrasidiga boken har i det fundamentalistiskt religiösa USA mottagits med hat, vrede, indignation – och blivit en bästsäljare. Så fick den också draghjälp av Dawkins provokativa, sakliga tv-dokumentär "Root of all evil?", i brittiska Channel 4.



Dawkins tassar allt annat än på tå, när han diskuterar och argumenterar mot, styrkt av vetenskapliga fakta och logik, guds existens. Ivriga försvarare av evolutionen kallas ibland för Darwins bulldoggar; Dawkins har ett alldeles eget alias – Darwins rottweiler.

Till hälften är "Illusionen om Gud" en rigorös, saklig, bitvis uppiggande och tänkvärd, bitvis tröttsam och en smula överenergisk, likväl nedgörande uppgörelse med den mot allt förnuft och alla vetenskapliga belägg, tron på det övernaturliga. Gud, eller gudar, oavsett förpackning.



I bokens andra hälft tar Dawkins itu med religion i sig, och den dominerande västerländska kristendomen i synnerhet (men också judendom och islam får sina slängar av sleven). I bokens andra del är Dawkins bitvis mer hoppig och hätsk än övertygande. Stundom gör han det väl enkelt för sig när han citerar väl valda, alltså förvirrande, motsägelsefulla, vedervärdiga och djupt omoraliska delar ur "Bibeln". Till skillnad från den franske filosofen Michel Onfray märks det att Richard Dawkins har brister i sin läsning och närläsning av religiösa urkunder.



"Illusionen om Gud" är inget för guds-känsliga. Just detta är en av Dawkins huvudpoänger: varför denna överdrivna, underdåniga respekt så fort ordet religion nämns? Dawkins vill stämma i bäcken och skapa utrymme för en öppen, fri diskussion. Man behöver inte vara ateist för att hålla med i en samtid som närs, bärs och brinner av religiösa känslor. I Iran. I USA. Och lite absurt är det onekligen att bli mordhotad, rentav mördad för kritik av något som inte ens existerar.

Mest fascinerande är avsnittet där Dawkins diskuterar moral, i en värld utan gud. Forskningsfältet är ännu i sin linda, men Dawkins visar på den evolutionära biologins möjlighet att förstå varför alla människor, oavsett gud, drivs av snarlik moral. Att medmänsklighet, altruism, inneburit en avgörande överlevnadsfördel för arten homo sapiens – och långt före våra monoteistiska religioners uppkomst – är ingen nyhet. Likväl är insikten lika utmanande som tankeväckande. Om man alltså inte tillhör de som likt 1600-talsbiskopen Ussher vet att världen skapades en måndag för exakt 6011 år sedan.



Likväl rekommenderar jag också dessa människor varmt "Illusionen om Gud". Om så bara för att en enda gång tvingas se världen, och gud, ur ett vetenskapligt perspektiv.

För övrigt har Richard Dawkins aldrig hotat, än mindre mordhotat någon för något. Vilket är mer än man kan säga om flertalet av hans vedersakare. Också det är tänkvärt.



Örjan Abrahamsson

kultur@kristianstadsbladet.se