Värsta tänkbara scenario i ens liv vore att i en olycka förlora sin familj: sin partner, sina barn – bli ensam kvar. Hur handskas man med den förlusten?

Just detta är utgångspunkten i Barbara Voors nya roman "Islossning". Iris förlorar sin make Fredrik och dottern Elin på isen en marsdag. Det blir för henne en utgångspunkt till att dels försöka förstå vad som hände.

Vad gjorde de ute på isen egentligen? Men också att försöka förstå sig själv och sina egna beslut: hon gör en återresa till Frankrike i ett försök att återkoppla till livet innan Fredrik, ett försök till en omöjlig tidsloop för att förstå sitt eget beslut eller i en vag förhoppning återgå till och undvika mötet med Fredrik som ledde fram till så mycket smärta många år senare.



Boken är till sin karaktär en spänningsroman. Frågan om varför Fredrik och Elin befann sig på isen startar hypoteser: kan det ligga brott bakom? I detta blir romanen stundtals nästan thrilleraktig.

Historien berättas ur tre olika perspektiv: förutom Iris även Fredriks bästa vän Daniels och Sofies, Elins bästa kompis mamma. Tankarna runt vad som egentligen skedde och växelverkan mellan de olika personernas perspektiv skapar en intrikat spänning. Människor och relationer är inte vad de först tycks vara. Det skapar ett oerhört driv som för läsningen framåt: jag vill verkligen veta!

Lögn och sanning blir viktiga komponenter i det intrikata nät som avslöjas, blad för blad? Frågorna återkommer hos de tre personerna: "När och hur länge är lögnen mer skonsam än sanningen, finns där en brytpunkt? Står sanningen över allt annat? Kan det finnas sanna lögner?".

Och vem var Fredrik egentligen?



Skillnaden mellan inre och yttre liv synliggörs. Romangestalterna kommer ur en övre medelklass, ärvd eller ingift, där pengar inte är big deal. Man lever gott, bor bra, reser utomlands, alla män bär kostym till vardags.

Äktenskap faller samman bakom stängda dörrar, masker hålls uppe utåt. "En bild inåt, en utåt. Diskrepansen däremellan – vad vi får leva med." konstaterar Daniel efter att han blivit ombedd att lämna sitt arbete.

Relationen mellan Elin och hennes bästis Anneli är tajt och lite magisk. De är oskiljaktiga, helt enkelt. Här finns alltså mitt i sorgen också ett barn som sörjer. Hur orkar en vuxenvärld som själv sörjer hjälpa till?

Av de yttre miljöerna är det framför allt Sofies skärgårdsö med det fula lilla huset – brädlappen kallat – som blir starkt levande i skildringen och stannar i minnet efter läsning. En tolkning av varför det är så är att miljön är starkt förbunden med hennes bakgrund: den är enkel och det är dit hon återvänder, här hittar hon tillbaka till sin egen grundtrygghet iförd snickarbyxor och med verktyg och aktersnurran inom räckhåll.



Någon gång kan de väl knappa dialogerna bli svårbegripliga. Ibland kan också logistiken med var saker finns, eller vad människor gör i förbigående vara inkonsekvent. Det finns i svensk berättarkonvention en minimalism i miljöskildringarna som medför att de få hållpunkter som finns i miljön blir desto viktigare. Men detta är nog i första hand något som bara en gnet som undertecknad ser.

Det är spännande från start i den här boken som är väl värd några regniga dagars läsning eller hett eftertraktade sena soldagar på stranden. Sakta vecklar historien upp sig och avslöjar för sin fängslade läsare det vi innerst vet: att varje människa är en hel värld.

Elisabet Norin