I "Myggor och tigrar" jämför Maja Lundgren den svenska kulturmaffian och den italienska bovmaffian. På de flesta av bokens inte allt för få sidor står hon ute på balkongen till sin lägenhet i Neapel och lyssnar på ljuden från droghandelns och sexhandelns aktörer och försöker analysera och dra slutsatser av det hon hör.

Hon hör vespor köra omkring och tuta, barn tjuta, grannar gräla och, då och då, skott i natten när någon gangster avrättas i någon gränd av medlemmar från någon konkurrerande maffiafamilj.



Hon fascineras sedan barndomen av gangstervärlden, hon har erotiska fantasier om gangsters, likt Eyvind Johnsons huvudperson/alterego Klemens Decorbie i "Molnen över Metapontion" vill hon skriva en kriminalroman, men mötet med Italien blir till någonting annat. Hon läser en roman skriven av en gangsterboss som sitter i fängelse.

Analyserna av gangsterkulturen (och den övriga italienska kulturen) varvas hela tiden med, ofta bittra, minnen av möten och umgänge med svenska kulturpersonligheter.



Jag måste erkänna att det är dessa bitar jag kastar mig över i första hand. Vissa av de redaktörer som hon skriver om har ju jag pratat med. Tomas Lappalainen och John Swedenmark på LO-tidningen. Håkan Jaensson på Aftonbladet. Jag undrar vilka det är som är myggorna och vilka som är tigrarna.

Om allt är sant är det väl ingen roman? frågar man sig när man tagit del av programförklaringen. Men vad skulle det annars vara? Kommer den här boken att slå ner som en Carina Rydbergsk bomb i den svenska dammen? Är Lundgren tillräckligt elak mot Ranelid för att det ska bli ramaskri?

Oj. Den här texten tar inte precis fram ens mest smickrande sidor. Man frossar i skvaller. I skadeglädje. Men om allt nu verkligen är sant lär man sig förstås en hel del om vår tids litteraturhistoria också. Vilka författare som är ihop, vilka som varit ihop, och vilka som är i luven på varandra och så vidare. Att den oförtjänt bortglömde Stig Larsson kanske är vår tids August Strindberg.



Maja Lundgren skriver en mycket bättre prosa än Eyvind Johnson. Om man bortser från det finns det vissa likheter mellan innehållet i hennes bok och i Johnsons. Liksom Johnson har Lundgren en ordentligt researchad antikroman på meritlistan. De har förankringen i forntiden gemensam, ett delvis arkeolgiskt sätt att se på världen…

Hon säger att hon inte har någon intrig, inte vill ha någon, inte vill hitta på alls den här gången. Menar att hon gjorde det tillräckligt i "Pompeji".

Men hur mycket dokumentär hon än vill att denna nya text ska vara så nog lyckas den formera sig som ett litterärt konstverk ändå. För övrigt ett helt okej sådant.



Lite grann är det som en film också. Jag tror att det är "Blow Up" av Michelangelo Antonioni jag far efter. Hon kan inte låta bli att rota i de skumma sakerna trots att hon vet att det är ganska farligt. Hon kan inte låta bli att gräva trots att hon vet att hon kan få jord under naglarna.

Maja Lundgren gör det verkligen inte lätt för sig. Men hon vinner respekt.

Jan Hoff