Larsmos långa linjer

Ny bok

Ola Larsmo: "Djävulssonaten – ur det svenska hatets historia" (Bonniers)



Fredagskvällen den sjuttonde februari 1939 samlades 1500 av Uppsalas inalles 4000 studenter i en tennishall "för att diskutera och taga ställning till statsmakternas eventuella beviljande av inrese-, uppehålls- och arbetstillstånd i riket för viss utländsk, framförallt intellektuell arbetskraft". Skulle, i klartext, 10–12 tyska läkare av judisk härkomst få en fristad i Sverige och således slippa undan den nazistiska förföljelsepolitik som efter Kristallnatten i november 1938 inte längre svävade på målet.



Denna kväll, som varade till natten mot lördagen och gått till hävderna som Bollhusmötet, är utgångspunkten för Ola Larsmos dagsfärska bok "Djävulssonaten – ur det svenska hatets historia". Lång kväll, stort publiksvinn. När det blev dags för omröstning hade ungefär 40 procent lämnat lokalen. Resultatet? Senare under våren – ett halvår före krigsutbrottet – skulle det repriseras bland medicinare i Stockholm och studenter i Lund. Nej. Inga judiska läkare här, hos oss. Nej. Som de svenska nazisterna i SSS vid samma tidpunkt förklarade i en tveklös kampanj: Moses måste motas i grind.

Utfallet av Bollhusmötet är en lång historia som Larsmo förtjänstfullt rekonstruerar. Kvällen kan liknas vid en kupp som föregåtts av andra kupper, eller infiltrationer. I det längre perspektivet är nog skildringen av de ledande ynglingarnas, alltså Arvid Fredborgs och Th Åke Leissners, mångåriga schackdrag mellan olika nationellt sinnade (alternativt tyskvänliga eller försåtligt nazistiska) ungdomsförbund och studentföreningar mindre intressant än de retuscheringar och den tystnad som sedan följde.



Om dagens svenska antisemitism huvudsakligen upprätthålls av den mest USA-hatiska vänstern och delar av den muslimska befolkningen, så visar Larsmo på några av den svenska högerns rötter: föraktet för demokrati, stödet för diktaturer. Rasismen, ja antisemitismen. Och hur geschwint det var för ideologerna bakom pamfletten "Den svenska linjen" (1940) – länge en bibel för inbitna moderater – att under patriotismens täckmantel ömsa skinn och omsider göra karriär i stat, kommun, på Svenska Dagbladet.

Att bondeförbundet (nuvarande Centern) aldrig på allvar lyckats göra upp med den ingrodda antisemitismen är väl logiskt med tanke på att Olof Johansson framstår som ett partiets ljus och intellektuella gigant. Men högern? Den varken behöver eller avkrävs några uppgörelser. Larsmo gör sina nålstick, men förgäves: högern är makten (först akademisk och symbolisk, sedan ekonomisk och lika symbolisk) och den blir lovligt byte först när en adlig desperado och näringslivskatastrof som Ian Wachtmeister blir boss för Ny demokrati och öppet säger vad högern tycker mellan skål och vägg. Så spricker partiet och allt återgår till det vanliga, det vill säga tystnaden. Nu härskar de Nya moderaterna över ett land där studenterna nyss ansåg att tio främmande läkare var tolv för mycket.



Ola Larsmo är en snäll humanist, värd all respekt. Han drar de långa linjerna och skriver i en anda som jag gärna förknippar med Anders Ehnmark: mot det politiska buset och bruset, för förnuft och resonemang. Och från 1930-talet till i dag hittar han två argument mot invandring.

Det ena är rent egoistiskt och mycket konkret: de tar jobben ifrån oss. Eller med en uppdatering à la Sverigedemokraterna: de blåser oss på (bidrags) pengarna. Det andra är ömsom tydligt, ömsom grumligt: judarna (senare muslimerna) passar inte in i vårt samhälle. Främmande ras på 1930-talet är på 2000-talet förvandlat till främmande kultur. Det främmande är hur som helst skrämmande.

Varför? En hypotes värd att pröva – av Larsmo eller någon annan – är kanske den att elithögerns lika oreflekterade som aggressiva världsbild (vi mot dom, det sanna och rena mot det falska och smutsiga) smittat av sig på dess historiska tjänare och arbetskraft, eller dagens SD, den icke-akademiska och närmast trasproletära högern.

De retoriska likheterna mellan SD nu och de ledande skikten då är under alla omständigheter påfallande.

Jan Karlsson