Nämner man Schweiz och kriminalromaner i samma mening brukar det handla om Friedrich Dürrenmatt och hans moralfilosofiska deckare om illusionslösa kommissarier och slumpens makt över rättvisan. Men den högsta utmärkelsen för en tyskspråkig detektivroman har namngivits av någon helt annan, nämligen kriminalförfattaren, missbrukaren, småtjuven och kåkfararen Friedrich Glauser (1896-1938).

Ett på våra breddgrader praktiskt taget okänt (och även i tyskspråkiga litteraturlexika ofta förbisett) namn, men nu med ens introducerad på svenska med två titlar.

I urvalsvolymen "Morfin" presenterar översättaren Peter Handberg människan och författaren Glauser med hjälp av en rik blandning av självbiografiska texter, kriminalnoveller, fragment, brev och dokument, som sammantaget ger en god bild av den man vars livserfarenheter en gång beskrivits som "den totala katastrofbiografin".



Ja, vad finns kvar av en man efter att modern dött i unga år, fadern omyndigförklarat honom, och tillvaron därefter pendlat mellan uppfostringsanstalter, kliniker, häkten och mentalsjukhus; mellan medicinering, narkotikamissbruk och självmordsförsök? Och svaret: en lyhörd, chosefri och observant människoskildrare med starka band mellan det levda och det gestaltade livet.

Lika plågsamt som det är att läsa hans märkligt sakliga redogörelser för morfinmissbrukets förbannelser (rena pendanger till Thomas de Quinceys berömda "En engelsk opieätares bekännelser") eller hans levnadsteckningar från olika psykiatriska kliniker, lika njutbart är det att förlora sig i den tankens klarhet och stilistiska glans som präglar minideckarna "Kung Socker" och "Den gamle trollkarlen" eller den rörande texten om hemlöshet och uteliggarliv i Paris.

"Överkonstapel Studer" – den första i en rad kriminalromaner om den ohälsosamme men sympatiske detektiven med smak för starka drycker och billiga cigarrer – kan i förstone liknas vid en schweizisk variant på Maigret eller Philip Marlowe. Men vad som på ytan verkar vara en pastisch på hårdkokta noir-deckare om försäkringsbedrägerier och svartsjuka, utmynnar i en levande skildring av en trångsynt schweizisk landsbygd mot fonden av ett tydligt avtecknat Mellankrigseuropa.



I den lilla byn Gerzenstein utanför Bern hittas en man mördad. En yngling sitter redan häktad och brottsundersökningen är så gott som redan avslutad. Men efter ett kort möte med den misstänkte mördaren – vars erfarenheter av fängelser och självmordsförsök påminner om författarens – är Studer övertygad om att fallet är betydligt mer komplicerat än det verkar.

"Hellre tio mordfall i stan än ett på landet", brukar en kollega till honom utbrista, och den konsternerade överkonstapeln Studer förstår snart innebörden av de varnande orden. I den lilla inskränkta "idyllen" håller man varandra om ryggen, samarbetar gärna inte med polismyndigheten, har fler än ett lik i garderoben och tycks närmast livnära sig på korruption, hot och på den inavlade bygemenskapen.



Denna mellaneuropeiska "Twin Peaks"-miljö gestaltas som något lätt skruvat, drömaktigt eller surrealistiskt, som om en kallgrinande Jean Cocteau eller Kafka satt på Glausers axlar och dikterade berättelsen.

Mycket av effekten i Glausers prosa ligger just i den till synes oförenliga stilblandningen av å ena sidan skeva perspektiv och lustiga detaljer (dukarna på en restaurang beskrivs här som "flugsvampar i en expressionistisk målares fantasi"), och å den andra av ett realistiskt och konkret berättande med konturskarpa porträtt och mycket dialog.



Romanens många insprängda självbiografiska detaljuppgifter och tydligt samhällskritiska infallsvinklar gör också att denna existentiella mordgåta höjer sig långt över de slentrianmässiga dussindeckare som formligen dränker oss i anti-litteraturens aldrig sinande syndaflod.







Martin Lagerholm

kultur@kristianstadsbladet.se