Onfray: "Religionernas drivkraft är hat"

Bokstavstro måste väl betyda att man tror precis som bokstäverna anger, i Torahn, Bibeln eller Koranen. Enkelt, självklart. Märkligt nog finns ett antal olika, gärna motstridiga samfund redan inom kristenheten. Alla hävdar att just de – och bara vi! – tror enligt bokstaven.

Hur är det möjligt?

Till att börja med består den kristna bibeln av 77 olika böcker som nedtecknats under minst ett millennium av olika författare. Inte konstigt att motsägelserna är legio. Inte konstigt att resultatet kan bli så olikartat när så kallat bokstavstroende tror på vissa bokstäver men misstror andra. Motsägelserna i Bibeln är otaliga, bitvis smått absurda.

Mest känd är förmodligen de två (!) skapelseberättelserna i Första Mosebok. Enligt den första skapar Gud både man och kvinna efter sin avbild. Redan i nästa kapitel ändras skapelsen: nu skapar Gud först mannen, av jord, och senare kvinnan, av ett revben från (den ende) mannen. Hur ska Han ha det? Eller snarast: hur ska vi ha det? Bokstäverna måste uppenbarligen tolkas.



Litteraturprofessorn Harold Bloom hävdar i "The Book of J" (1990) inte bara att den första skapelseberättelsen är urversionen, utan att den också skrivits av en kvinna. Den andra versionen är betydligt yngre och, enligt Bloom, uppenbarligen skriven av en man. När männen reducerar kvinnan till ett manligt revben får patriarkatet, och manschauvinismen, gudomlig sanktion att tygla kvinnan. Och som hon har tyglats genom seklerna!

Det har skrivits hyllkilometrar om de tre monoteistiska religionernas urkunder, som tolkats, omtolkats, nytolkats (och vantolkats). Också den franske filosofen Michel Onfray har närläst dessa urkunder. Men utan gudomligt bistånd. Han har sina vana trogen läst texterna med öppet, vaket och kritiskt intellekt, med penna i handen och med avsikt att försöka se vad som förenar judendom, kristendom och islam. Resultatet heter "Handbok för ateister", en bästsäljare i hemlandet, som utkom på svenska förra året (bokförlaget Nya Doxa har sedan dess översatt två andra böcker av Onfray; en tredje är på gång).

Onfrays slutsats är att de tre monoteistiska religionerna kan sammanfattas i ett enda ord. Kärleksbudskapet? Icke. Tvärtom: Hat! En smula mer precist. Judendom, kristendom och islam har en gemensam värdegrund som består i: Hat mot intellektet, hat mot livet, hat mot denna värld, hat mot kroppen och – sist men inte minst – hat mot kvinnan.



Är Michel Onfray fullständigt bindgalen!? Många religiösa företrädare hävdar givetvis det. De hatiska reaktionerna har också varit många, liksom dödshoten. Richard Dawkins (som får dödshot på löpande band) brukar stillsamt notera att hans mest hätska kritiker gärna och med vällustig detaljrikedom skildrar hur han ska torteras, alltså innan han avrättas. Så mycket för det kristna kärleksbudskapet.

Men visst är Onfray ofta, och gärna, provokativ. Som när han hävdar att kristendom strängt taget bara handlar om hur en enda person lyckas överföra sin egen neuros på resten av världen. Vem? Paulus. Vilken neuros? Hysteri.

Vad som händer på den berömda vägen till Damaskus är helt enkelt att Paulus råkar ut för något som intill förväxling liknar "en illustration i en psykiatrisk handbok: kapitlet om neuroser, avsnittet hysteri". Enligt skriften, alltså Apostlagärningen, fäller ett bländande, himmelskt ljussken Paulus till marken. Sedan tilltalas han av Jesus, i egen person. Paulus reser sig upp. Fast hans ögon är öppna kan han inte se. Under tre dagar är han blind. Han varken äter eller dricker.

Paulus är rena skolboksexemplet på hysteri. En hysterisk kris sker alltid i andra människors närvaro, ofta i form av ett fall till marken. Lika klassiskt är (hysterisk) blindhet, liksom frånvaro av törst och hunger.

Klassiskt är även mytomana tendenser och moralisk exhibitionism. Allt stämmer, enligt Onfray. I katalogen över fysiska lidanden som Paulus själv uppger saknas bara ett typiskt symptom: försvagad, rentav frånvarande libidinös förmåga. Samtidigt ger Paulus rikligt och på många ställen utryck för (sin) sexualskräck och (sitt) kvinnohat. Sannolikt var Paulus impotent, enligt Onfray. Tala om att svära i kyrkan.

Så varför detta generalangrepp? Två skäl. För det första vill Michel Onfray att människor ska tänka självständigt och att leva fullt ut i detta – enda – livet. Hur redogör han utförligt för i boken "Kraften att leva – Ett hedonistisk manifest" (på svenska i somras). Det andra skälet är egentligen viktigare. Onfray är djupt oroad över hur religion åter blivit en avgörande maktfaktor i världen. Då syftar han i första hand inte på den muslimska världen; islams inflytande är vi redan medvetna om. Nej, Onfray oroas framför allt mer av kristendomens växande inflytande i västvärlden. George W Bush är bara toppen på ett kristet isberg.

Michel Onfray har inget emot religioner som sådana, alltså så länge tron är strängt personlig. Eller som han själv fräckt formulerar det: "Var och en får ha de perversioner han har, så länge de inte skadar eller äventyrar andras liv". Dessvärre har människor i religionens namn ofta gjort just detta. Och gör.



Att det sedan finns många fromma, kärleksfulla och goda judar, kristna och muslimer förändrar ingenting. Dessa människor skulle vara fromma, kärleksfulla och goda – också utan Jahve, Gud och Allah.

Dessa människor, så tolkar jag Michel Onfray, är snarast exempel på levande underverk: de är fromma, kärleksfulla och goda – trots Jahve, Gud och Allah.

Örjan Abrahamsson