Utan Austens känsla för stil

Det råkar vara min favoritbok och jag har i många år rekommenderat den till unga kvinnor. Många har givit upp eftersom språket varit så gammalmodigt och svårgenomträngligt.

Detta har i sanning duktiga Rose-Marie Nielsen ändrat på! Men jag är en medelålders läsare så för att veta om den duger åt ungdomar rådfrågade jag två unga damer – stora Jane Austen-älskare som båda läser henne på engelska eftersom de inte tycker om de svenska översättningarna.

Och Rose-Marie Nielsens arbete fick högsta beröm från båda. Filippa, tolv år nästa vecka, jämför med översättningen av "Förnuft och känsla". "Den här texten mycket lättare att läsa. 'Förnuft och känsla' gick inte att läsa. Jag tappade tråden hela tiden på grund av det gamla språket. Språket i 'Emma' flyter på bra. Den här tror jag att jag klarar att läsa med ögonen. Dessutom tycker jag om att Austens ironi finns kvar."

Filippa kommer absolut att läsa hela boken.

Emma, femton, håller med Filippa och säger: "Som översättning är den helt ok. Jag gillar att språket känns gammaldags utan att vara det. Den går lätt att läsa. Men det brittiska som finns i den engelska boken känns inte lika tydligt."

Jag håller med våra unga läsarinnor. Rose-Marie har hittat en ton som känns gammal men som är både lättläst och modern och det måste vara en svår konst. Några enstaka skönhetsfel hittar jag – bl.a. att "lady" ibland översätts med "kvinna" – men som helhet är jag mer än nöjd.

Så Rose-Marie skulle ju nu kunna ta sig an även "Förnuft och känsla". Filippa och Emma hade jublat.

Med mindre förtjusning tar jag upp nästa bok "Miss Mary Bennets självständighet". Mr. Darcy är högdragen och kall, Mrs. Darcy olycklig i sitt äktenskap, Mrs. Bingley utmattad efter många barnfödslar, Mrs Wickham en suput som säljer sig för en flaska.

Men Mary Bennet har tagit hand om den hemska mamman i många år. Hon är nu 38 år och vacker, har för första gången egna pengar och handlar därefter. Hon vill skriva om det fattiga England och reformera världen. Under sin självständighetsresa blir hon förälskad och hennes systrar förstår att det kanske inte var hon som drog det kortaste strået.

Så kallade "sequels" brukar sällan bli bra. Inte heller denna som hämtar persongalleri från Jane Austens älskade "Stolthet och fördom" är lyckad. Vad hjälper det att man skriver om Austens hjältinnor när man saknar hennes stilistiska känsla, fina ironi och genomarbetade förmåga att gestalta?

McCullough som tidigare skrivit "Törnfåglarna" skriver som den kompetenta underhållningsförfattare hon är; mycket handling och än mer skildring. Dock ingen gestaltning, vilket är typiskt för mindre drivna författare; det de inte kan få oss att förstå måste de berätta. Boken ingav mig ingen glädje att återstifta bekantskapen med flickorna Bennet och jag kommer inte att rekommendera den till någon.