Ridå upp för fem nya deckarförfattare

En dag plingade det till i inkorgen. Med ett självsäkert tonfall presenterade sig ett gäng författare: "Vi är fem studenter som har skrivit korta noveller inspirerade av lokala kriminalfall".

Var vi möjligen intresserade av att trycka dem?

Det var förstås ett oemotståndligt förslag, an offer we couldn't refuse...

Men i sanningens namn hade novellerna inte riktigt skrivit sig själva. De var snarare frukten av en stor utmaning berättar Åsa-Maria Hellman vid ett rundabordssamtal med författarna.

– Vi ville testa oss själva, dels genom att skriva deckare vilket de flesta av oss inte hade gjort. Men det var också ett sätt att se hur nära man kan, och får, komma verkligheten, säger hon.

– När man skriver om verkliga händelser måste man tänka på hur man förhåller sig karaktärernas namn och platsen det hände på. Man måste dra en gräns gentemot materialet efterom vi skriver i underhållningssyfte.

Den ende i kretsen som hade gett sig på att skriva spänningsromaner tidigare är Michael Gimre. Och han satte genast igång med att skriva inte mindre än fem noveller, även om bara en fick komma med den här gången.

– Det roliga med just detta projekt är att vi vänder oss till en särskild läsekrets, nämligen de som bor i och nära Kristianstad. De kan identifiera platser och föreställa sig personerna enklare, säger han.

Alla fem studenterna kom till utbildningen med varsitt bokprojekt. Nu återstår ett år kvar på skolan för att slutföra texterna. Patrik Lundberg är i grunden journalist och arbetar just nu på en självbiografisk bok. Men även om gästspelet i deckargenren inte har påverkat hur han skriver vanligtvis, tycker han ändå att det har varit inspirerande.

– Jag har fått nya idéer om hur man kan gestalta verkliga händelser mer än man brukar mer i journalistiken. För egentligen tycker jag att verkligheten alltid slår dikten men man måste skriva om den på ett spännande sätt.

– Som att fylla ut texten med vad karaktärerna ser och känner. Så länge man inte förändrar rena fakta är det inget fel med att göra texten mer levande eftersom det är läsupplevelsen som är det viktiga, säger han.

Och Patrik Lundberg tycker att fler journalister skulle behöva gå på en författarskola.

- Jag känner att jag tänker mer "utanför boxen" nu, mindre konventionellt och jag tror att många skulle behöva träna det.

Också för Åsa-Maria Hellman har skrivandet förändrats mycket.

– Jag ville egentligen skriva facklitteratur och nu har jag skrivit två skönlitterära noveller som ska tryckas. Det är en enormt stor skillnad. Det som förut kändes jättesvårt har blivit lustfyllt. Jag har alltid känt att jag inte kan skriva, för att jag inte kan "hitta på" men har förstått att de flesta författare inte har någon synopsis. Att det bara är att börja skriva och att vissa till och med avråder från att sätta upp en story i förväg.

Att gå på författarskolan har påverkat studenternas skrivande på olika sätt, särskilt genom att de har gett varandra så mycket respons under året.

– Det är otroligt givande. Om åtta av tio läsare inte förstår en mening inser man att den borde skrivas om, även om man själv tycker om den.

– Jag har fått nya verktyg att jobba med när jag skriver även om jag inte kan se än hur jag har förändrats, säger Ulric Alstermark.

För Ulrika Sandberg är det framför allt innehållet i texterna som har ändrats, snarare än hennes stil.

– Förut skrev jag nästan bara ur en ung tjejs perspektiv men nu har vi fått som uppgift att skriva utifrån andra persepektiv. Dessutom har vi behövt producera mycket och lämna en text varje vecka, vilket har hjälpt mig komma över skrivkrampen, säger hon.

Också läsandet har förändrats av författarskolan, det instämmer alla i. Patrik Lundberg tycker att en bra bok handlar om en upplevelse.

– Jag läser mycket reportageböcker och tycker om när en bok inte tar slut bara för att man slår igen den. Utan finns kvar inombords och att den kanske förändrar lite hur man är.

– Som Jonas Gardells böcker, han dansar på linan mellan det verkliga och den skönlitterära genren, det gillar jag, säger han.

Men Åsa-Maria Hellman tycker att hon faktiskt har fått svårare att läsa böcker efter utbildningen.

– Jag fastnar i starten för att jag ser byggnadsställningen i texten, hur den är uppbyggd, säger hon.

– Jo, men det är bara böker som inte är så bra, tillägger Ulrika Sandberg.

– Men jag tycker att man också kan läsa något som är mindre bra och ändå uppskatta det nu, just för att det hjälper mig att utveckla mitt eget skrivande, påpekar Patrik Lundberg.

Men vad är det egentligen som gör en deckare bra? Flera tvekar först men Michael Gimre har svaret klart för sig.

– En bra deckare ska ha cliffhangers och gå framåt. Som läsare ska jag kunna identifiera mig med karaktärerna och tänka att "så där hade jag också sagt".

Ulric Alstermark tycker snarare att det viktiga är att en text väcker känslor.

– Jag vill att det ska kännas att det är på allvar och det är det jag också vill göra när jag skriver. I den här novellen har jag ändrat min stil lite och fått skriva rakare, mer hårdkokt än vanligt.

Åsa-Maria Hellman tror snarare att en bra deckare handlar om relationer. Att karaktärerna är som spelmarkörer som flyttas på en konstant spelplan.

– Jag tror inte folk tittar på "Morden i Midsomer" för att de vill se action, jag tror de är intresserade av de inbördes förhållandena. Och hur de själva relaterar till karaktärerna. Sedan måste texten vara välskriven också. Jag ser en författares stil som maten på en middagsbjudning. Om den är god så förhöjer den stämningen i boken, säger hon.

– Fast det håller inte jag med om. Jag tycker att stilen kan vara sig självt nog. Jag läser gärna böcker där språket skapar en egen värld som jag kan bära med mig, som hos Sara Stridsberg eller Birgitta Trotzig, tycker Ulrika Sandberg

– Ok, tillägger Åsa-Maria Hellman, och det stämmer att en intrig aldrig kan räddas om inte stilen är bra!

Utbildningen har krävt mycket mod och det är många av författarstudenterna som prövat var gränsen går mellan att skriva privat eller personligt.

Vilket är helt i sin ordning tycker Ulric Alstermark, eftersom det är en konstnärlig utbildning där många prövar sitt uttryck. Men Åsa-Maria Hellman påpekar att den fått henne att inse hur stor del av författandet som är teknik.

– Att flytta verb och välja ord, jag kan sitta en hel dag och leta efter en viss synonym. Jag har verkligen insett att skrivande inte bara handlar om intuition utan är jättemycket teknik, säger hon.

Ulric Alstermark tvekar.

– Jag tror inte att det handlar om teknik, jag tycker inte riktigt om det ordet. Jag ser skrivandet mer som en process, säger han.

Åsa-Maria Hellman skrattar. Det hörs att de två har diskuterat saken förut.

- Det är för att du har en så romantisk konstnärssyn Ulric, konstaterar hon med ett leende.