Skuggspel och spretighet

Andreas Eriksson är inte på plats när hans utställning på Kristianstads konsthall pressvisas. I stället är det konsthallens Claudia Schaper och förre chefen för såväl Moderna museet, som Malmö konsthall Björn Springfeldt som guidar oss in i Erikssonland. Ett variationsrikt landskap med färg, skuggor och ständiga överraskningar.
– Som kulturråd i Berlin var jag under 1999 på en herrmiddag i Olav Christopher Jensens ateljé. Olav Christopher pekade på en ung kille med toppluva och jeans som hängde ner på höften, han såg ut som en hiphopare, och sa; "han heter Andreas, är svensk och är en helvetes bra målare".
En kort tid senare besökte Springfeldt Andreas Erikssons Berlin-ateljé och förstod vad Olav Christopher Jensen menat. "Jag insåg direkt att jag stod inför en unik begåvning".
Kontakterna mellan Eriksson och Springfeldt har fortsatt och Springfeldt tror att han sett allt Eriksson skapat sedan dess. Han tvekar inte när han strör lovord över honom, trots att Andreas Eriksson bara är 29 år och använder sig av ett brett uttrycksregister och flera tekniker. Eller kanske just därför. Utställningen i konsthallen är döpt till "Exposition-Peripeti", två begrepp som innefattar en berättelses uppbyggnad och grund, samt ett avgörande skifte. Något försvinner och ersätts av något nytt. Båda orden ramar uttrycksfullt in utställningen, för det finns en tydlig vändpunkt i Andreas Erikssons liv. Det finns alltså ett före och ett efter.
Det intensiva konstlivet i ett myllrande Berlin tvingades Andreas Eriksson abrupt avbryta när han sommaren 2001 plötsligt drabbades av elöverkänslighet. Första tiden fick han tillbringa i föräldrarnas sommarstuga, därefter har han flyttat till ett äldre hus på landet vid Kinnekulle, vid barndomens Lidköping, som han helt elsanerat.
Det ivriga bildskapandet påminner om det tidigare livet. I övrigt är det mesta förändrat. Ingen el inne i huset, inga stadsbesök, ingen mobil, få och inga långa resor. Sjukdomen har inneburit ett radikalt annorlunda liv än tidigare, men också gett nya tankar och perspektiv på såväl livet, som samhället. Jag ringer och frågar (jo, han kan prata i en speciell telefon).
– Det är lätt att man hamnar i en situation där man blir förbannad och inte gör annat än är arg på samhället, ja, arg på alla. Man får akta sig för att inte bli bitter. Men det är klart att jag har fått ett annat förhållningssätt till samhällsstrukturen. Min sjukdom är ju omdiskuterad, man blir ifrågasatt och får inte adekvat vård.
– Samtidigt, fortsätter han, finns det flera saker jag kan vara tacksam över. Jag ser mer värdet av min familj i dag och har fått ett annat tempo, jag har blivit långsammare.

Hur har ditt bildseende påverkats?
– Jag är starkt receptiv. Befinner jag mig i en skog målar jag en skog. Jag målar det som är i mitt liv. På så sätt har också mina bilder förändrats.

Du övergav aldrig ditt bildskapande?
– Nej, men konsten har fått en annan roll. Den har blivit både flykt och terapi.

Och det är måleri som dominerar?
– Måleri är för mig ett eget språk, som litteratur, eller film. Allt finns i måleriet och för mig känns det helt naturligt. Sedan är det ju också personligt, jag tycker inte det är lika roligt att titta på en bra video, som på en bra målning.

Din utställning på Kristianstads konsthall blir din hittills största, hur har ni resonerat er fram till dess utformning?
– Den är lite av en miniretrospektiv, med nya verk men där jag också har gått tillbaks i mina lådor.

Det är en omfångsrik utställning med runt 100 verk och stilarna är många, du är inte rädd för att det blir för spretigt?
– Tvärtom, jag välkomnar spretigheten. Tycker det är skönt, för då kan man fokusera på bilderna i stället för på ett konstnärskap. Jag är mer intresserad av konstverk än av konstnärer. Men det där har ju med karriärer och sånt att göra.

Är det en anledning till att du rör dig så mellan olika stilar?
– Jag vet inte, men jag tänker inte som så att jag har olika stilar.

Hur tänker du då?
– Snarare att jag inte har någon stil. Jag vill vara oförutsägbar.

Förnya dig?
– Just det, jag är rädd för att hamna i ett visst läge. När jag börjar med ett nytt projekt kan jag ha krav på mig själv eller så kan det finnas en press utifrån att jag skall bekräfta det jag gjort tidigare. Att jag skall vara tydlig. Pinka in mitt revir. Många konstnärskap är just så. Jag tror det är en fälla. Som människa är jag ju både ledsen, glad, lugn, stirrig... och för mig är konsten förknippad med livet.

Vad händer annars, stelnar man i sitt uttryck?
– Det är väl olika, men jag har haft med mig en upptäckarglädje från det att jag var barn. Det är viktigt att behålla den känslan. Jag vill inte bli en produkt.

Finns det något återkommande i din spretighet?
– Jag tycker det. Jag kan se mina målningar som fönster, och det finns en rumslighet i dem. Och så mitt forskande i olika material, jag har ett stort intresse för hur man applicerar material. Det spöregnar ute, säger Andreas Eriksson och vi fortsätter samtalet om två av hans nya bilder på utställningen, stora skuggbilder som i en dimlikt grå nyans skildrar ljus och skuggor i hans hem när solen lämnat och stearinljus är enda ljuskällan, förutom de bilar som kör förbi på vägen. Det är bilarnas strålkastare som kastar in ljus och skuggor i rummet.
– På Mejan höll jag en gång på att städa i ateljén och målade då över kaffefläckar på golvet med en vattenlöslig färg utan bindemedel. Efter ett tag kom fläcken tillbaka, jag målade över igen, men samma resultat. Det var rätt häftigt och jag tänkte att detta måste jag använda någon gång. Och nu, i mina skuggbilder, kom det till användning. Jag målar upp skuggan, lägger på lager efter lager med den här färgen och ser hur skuggan bränner igenom. Ungefär som att framkalla ett fotografi.
I målningarnas gråhet stiger sakta detaljer från rummet fram, som ett stearinljus och konstnären själv.
– Jag tänker på skuggor på ett helt annat sätt idag, de har blivit högintressanta, säger Andreas Eriksson. Det kan ju bli jävligt ensamt härute och med sparsmakade ljuskäglor ges skuggorna en ödesmättad känsla. Måleri dominerar konsthallens rum, men här finns även grafik och en skulptur. I trä. Föreställande trä. En ask – minns Yggdrasil, skapelsens träd – har sågats ner i småskivor för att pusslas ihop till två likadana små träd, lutandes mot en vit vägg. "Jag tycker mycket om dem", säger Andreas Eriksson och ser i dem kommentarer till kloning, ny forskning och samhällsutveckling. "På ett plan är allt jag gör politiskt."
I dag är Andreas Eriksson, trots allt, på plats i Kristianstad. I en specialkonstruerad batteridriven bil utan generator och el gör han sin längsta bilresa på över tre år för att närvara vid vernissagen. Kan du vara i en stad?
– Det är svårt, för hela luften är pepprad med lågfrekventa strålningar. Skulle jag färglägga alla de elektriska fält du har framför dig nu skulle du inte se något annat än färg. Men jag har blivit bättre det senaste året, så jag får se. Annars kanske jag kan stå utanför.
Sune Johannesson

Fakta/
Andreas Eriksson
Född: 1975, Björsäter
Bor: Kinnekulle
Utbildning: 1993-98 Kungliga Konsthögskolan (Mejan), Stockholm
Separatutställningar (urval): 1998: "Undergång", Södersjukhuset. 2000: Lidköpings konsthall, Nordiska ambassaden i Berlin. 2001: Galleri Magnus Åklundh, Malmö, 2003: Galleri Veggerby, Köpenhamn. 2004: Västerås konstmuseum, Gallerie Riis, Oslo, Nordiska Akvarellmuseet, Skärhamn.
Grupputställningar: Många
Aktuell: Öppnar idag "Exposition-Peripeti" på Kristianstads konsthall (kl. 14). På fredag har han vernissage på Galleri Magnus Åklundh, Malmö.