Ilskan kokar under ytan
i korrumperat Italien

Jag åker ner till Centralitalien med framförallt två frågor som jag vill ha svar på: hur gick det till när Berlusconi fick makten och hur har han lyckats behålla den så länge?

Det har ältats ordentligt i internationell media och svenskarna älskar att hata honom. Berlusconi. Il cavaliere. Italiens capo har lyckats. Hans makt är ojämförbar och hans inflytande är större än vad som går för sig i en modern demokrati.

Att Berlusconi väcker uppmärksamhet nationellt och internationellt är en sak, men hur upplevs han lokalt, utanför storstadsregionerna, utanför Rom? Vad tänker man om honom här nere egentligen? Jag träffar några unga män som varken delar maktens eller varandras åsikter, men som inser faran med Berlusconis största firma - Repubblica Italiana.

Terni, den umbriska staden mellan bergen och floderna, bombades 108 gånger av båda sidor under andra världskriget. Här låg den stora stålfabriken där man tillverkade vapen och krigsmaterial, och här ligger den faktiskt ännu idag - det var ett av de få målen man missade. Istället försvann de gamla kvarteren, basilikorna, arkerna; det romerska arvet.

Flera personer anmäler sig frivilligt till att intervjuas, alla verkar ha något viktigt att säga om sin premiärminister och jag förstår att de är angelägna.

Under mina tidigare resor hit har jag sett saker som jag aldrig trodde att jag skulle få se, kanske för att jag som svensk inte kan dela deras historia. Här har jag mött människor som fått gömma sig undan fascisterna och nazisterna, människor vars fäder karvat gömställen i bergen - för hand - och räddat livet på sig själv och sina barn. Jag har mött en man som alltid har sin Kalashnikov under sängen eftersom man, som han sa, "aldrig kan vara riktigt säker på när fascisterna kommer över bergen". Det finns oläkta sår i städerna och ute i byarna och de kan alla berätta om hur skadan, som ändå inte är så gammal, uppstod.

Nu är det barbarnen jag träffar, sjuttiotalisterna, åttiotalisterna, i en till synes helt annan verklighet, en ny nation och ett modernt samhälle. Men förändringarna är inte bara av godo, det finns en utbredd korruption och ett politiskt utarmande maktmissbruk i Italien.

Terni är en arbetarstad och på många sätt genuint italiensk, kanske just på grund av bristen på turistattraktioner. Men att få utlänningar kommer hit gör inte Terni så pass isolerat som man hade kunnat tro. Det finns ett stort politiskt engagemang, en påtaglig internetkultur och garagebanden sjunger numera sina låtar på engelska, ett säkert tecken på att någonting har förändrats i ett samhälle där engelsklärarna ute i skolorna talar språket sämre än en svensk sjundeklassare.

En eftermiddag med vänner på Caffè Rendez Vous träffar jag Marco, musiker och egenföretagare i trettioårsåldern, som är djupt kritisk mot makthavarna och det samhällssystem han själv är en del av.

Han ber mig att få slippa ha med sitt efternamn i tidningen. För man vet ju aldrig. I hans värld är det mil mellan folket och politiken i ett intrikat och nervöst samhällssystem där han menar att fler är maffia än inte.

Nationen Italien har en ung historia, full av konflikter, världskrig och monumentala snedsteg. Antalet regeringar sedan 1945 har passerat 60. Fascister och kommunister har effektivt tagit kol på varandra, och i maj 1978 mördade Röda brigaderna den 55:e tillika 61:e premiärministern Aldo Moro, och det finns de som menar att det finns uppenbara kopplingar mellan BR och frimurarordern P2 (Propaganda due), där också Berlusconi varit medlem. Som sagt, intrikat. Dramatiskt.

Och här kommer han in i bilden, Berlusconi, direkt från smörsångarkarriären i sommarstaden Rimini. Med sitt leende, sin charm och inte minst sina kontakter kommer han att grunda Cirkus Italien. Och bli ofantligt rik på kuppen.

Marco jobbar på E-bay, säger han, men inte som anställd, utan han köper och säljer helt enkelt saker, och verkar tjäna tillräckligt på det. Och så är det ett sätt för honom att inte bero på någon annan, han vill klara sig själv och jag får känslan av att han vill avregistrera sig från hela den byråkratiska och politiska samhällesapparaten.

- Italien är ett ignorant folk. Italienarna är lata. De läser tidningsrubrikerna men fördjupar sig aldrig. Berlusconi utnyttjar att folk jobbar för mycket och sen sätter sig framför teven och ägnar resten väldigt lite uppmärksamhet.

Men vilka är det som röstar på Berlusconi, egentligen? undrar jag.

- När han kom in i regeringen 1994 underlättade han mycket för företagarna och har lyckats att behålla sina anhängare utan att egentligen fortsätta att favorisera gruppen.

Jag berättar för Marco om hur osannolik Berlusconis karriär, och karaktär, är för oss nordbor.

- Hur kom han till makten? Hur kunde han gå från sångare på en nattklubb till detta?

- Han lärde känna folk i frimurarlogen P2 och fick plötsligt en enorm summa pengar som han skulle sätta sprätt på. Ingen vet varifrån de här pengarna kom - först var han fattig och sedan plötsligt ofantligt rik. Innan detta var han sångare. Nanni Morettis film Kajmanen handlar delvis om detta. P2 och maffian samarbetar om makten i Italien, lägger han till.

- Men är han mafia?

- Ja, absolut. Precis som de flesta som har att göra med honom. Men du måste förstå, maffian är ett normaltillstånd här. Om du vill göra någonting i Italien, om du vill lyckas, så behöver du kontakter. Det existerar inte att du är ingen och ändå lyckas åstadkomma något. Det är inte som hos er där samhället bygger på meritokrati.

- Det spelar ingen roll om du gör bra ifrån dig här, känner du inga viktiga personer är du förlorad. Och är du en duktig politiker så dödar man dig eller så ändrar man lagen för att stoppa dig.



Under alla mina resor till Italien, såväl till storstäderna som landsbygden, har jag aldrig någonsin träffat en enda person som öppet erkänt att han eller hon röstat på Berlusconis parti, Forza Italia. Det hela är mycket märkligt och jag frågar Marco, inte hur men, om han själv röstar.

- Aldrig. Det skulle vara som att ge honom en röst, oavsett vilket parti jag röstade på. Berlusconi har valt ut personer som han på olika sätt hjälpt och banat vägen för och dessa har sedan fått tunga politiska poster. Samtidigt har han sett till att det inte är de mest kompetenta personerna som får de här positionerna och därför har han inga problem att vinna över dem i valen. Det enda Berlusconi inte kan göra är att utse vissa personer som har med fascismen att göra. Folk här betraktar samtidigt honom som en ny Duce. Skulle han däremot börja tala om detta, nämna Mussolini och fascismen vid namn, så skulle helvetet braka loss. Men säger han inget, så händer inget. Det som jag frågar mig är när det kommer ske ett attentat här, för att han ber verkligen om ett. Attacken i Milano arrangerades av honom själv, för att vinna sympati och fler röster.

- Tror du det?

- Efter den påstådda attacken, som såg ut att ha gett honom allvarliga ansiktsskador, åkte han till Schweiz för att bli plastikopererad. Och vad hände sen? Han kom hem utan så mycket som en skråma, han såg helt orörd ut. Hur är det möjligt? Det hela var en bluff. Dessutom är vi politiskt ett sovande folk och det lär inte bli någon revolution. Jag själv kommer inte heller delta eftersom jag personligen anser att det är bäst att undvika alla sammanhang där mitt namn kan missbrukas för någon annans sak. Jag varken röstar eller demonstrerar och vill vara otillgänglig och onödig för myndigheterna.

Efter den här intervjun ber Marco om att få tillägga en sak:

- Det enda sättet vi kan förändra situationen på är naturligtvis med en revolution, en väpnad revolution. En kupp.

- Det är ganska alvarliga ord, inflikar jag.

- Situationen här är allvarlig, avslutar Marco.

Men jag köper det inte. Han skulle aldrig ta till vapen, tänker jag. Han skulle aldrig skada någon annan, inte ens för att sätta stopp för premiärministern och hans agenda. Marco utstrålar en godhet som får mig att tänka så här: om det finns en enda utväg han kan ta, istället för att välja den totala omstörtningen av samhället, av myndigheter och domstolsväsende, verkar det som att det är det valet han gör - att vända sig inåt. Och stanna utanför. Att välja sig själv.