Italien inne på en farlig väg

Demokratiska val förutsätter att det demokratiska styret i sig är oantastligt. Uppstår det alltför stora klyftor mellan det folket vill och vad de styrande gör, så förefaller själva valprocessen vara till ingen nytta. Så vad gör man åt en ledare som hela tiden försöker ändra i lagstiftningen och tänja på gränserna?

Marco i Terni gled under vårt samtal in på revolutionära spår och man kanske ska fråga sig i vilken utsträckning som det italienska demokratibegreppet i sig är legitimt: Berlusconis motståndare är inte enade. En grupp är missnöjda med omständigheterna och tror på revolution.

En annan möjligtvis mer demokratisk falang förlitar sig på politiska val och informationssökande självbildning.

Den tillhör Alessandro. Han jobbar med marknadsföring på nätet och har bett att få vara med i en intervju. Det är en ödmjuk kille jag har framför mig.

– Jag har sett en förändring när Berlusconi kom in i politiken 1992. Det var ganska omtumlande att inse hur falsk politiken var och hur oärlig Berlusconi själv framstod som. Tidigare var jag inte särskilt insatt, men i takt med att saker bara blev värre så väcktes min nyfikenhet. Först och främst började jag med att sätta mig in i det politiska läget och skaffa information.

Röstar du?

– Jag röstar alltid eftersom det är oerhört viktigt. Tråkigt nog finns ett stort ointresse därute i landet. Den Berlusconianska televisionen distraherar folk oerhört mycket. Han tillfredställer folket medialt, som i sin tur blir avtrubbade och ointresserde av allting annat. Jag kommer alltid att rösta, även om jag på många sätt är missnöjd med de jag röstar på. Men först efter att ha röstat kan man komma med kritik.

Hur vill du uppnå förändring?

– Det första vi måste åstadkomma är att få bort Berlusconi och hans koalition, PDL (Il Popolo della liberta'), från makten. För att lyckas med detta måste vi rösta på oppositionen, PD, (Partito Democratico), men problemet är ju att de inte räcker till ännu, det finns inte något rimligt alternativ. Berlusconi började med att förändra vallagarna, och har bildat koalition med Lega Nord och det här har skett just för att förhindra att Berlusconis egen politiska agenda underminerades.

– Jag hoppas att folk inser att han inte är rätt person att rösta på. Man måste skaffa sig information men det gör inte folk i tillräcklig utsträckning. Många bestämmer sig inte förrän timmarna innan vilka de ska rösta på. En viktig sak är att internet börjar få en mycket större betydelse i Italien nu och det kan förändra saker. Europa förstår vad han är för person.

– Enligt mig har de största misstagen begåtts av oppositionen. Jag kan inte säga exakt hur, men av ignorans - på grund av "Tangentopoli". Jag hatar politiker. Punkt, säger han.

Tangentopoli alltså. Ungefär något som vi skulle kunna kalla Mutköping. Under åren 1992-1996 hade korruptionen brett ut sig i Italiens politiska och finansiella toppskikt och som resultat föll bland annat det regerande partiet Democrazia Cristiana (Kristdemokraterna) och många med dem.

Tror du att en regelrätt revolution skulle vara möjlig?

- Nej. Det är inte rimligt. Kanske finns det en möjlighet för ett nytt slags revolution, i nya former. Det skulle kunna börja på internet. Redan nu finns Movimento Italiano Anti-Berlusconi och Popolo viola, som man också ser på torgen, de har medlemmar från flera olika politiska partier.

Han fortsätter.

– Prodi var den ende som kunde bekämpa Berlusconi politiskt och var väldigt tydlig. Han förstod att allt inte stod rätt till och att vi måste jobba med de här problemen. Berlusconi däremot lovade både vänstern och högern en massa absurda saker i sin vansinniga marketing och han vet precis på vilket sätt han ska tala till italienarna och han utnyttjar sitt medieimperium till fullo.

- Prodi försvann, men han sa i alla fall sanningen. Och sedan Berlusconi kom har han inte gjort annat än att gynna sig själv. Efter att hans juridiska problem blev kända har han försökt förändra den italienska lagstiftningen till sin egen fördel, säger Alessandro.

Jag tar tåget mot Rom. Sätena är hårda, i grönt fuskläder men resorna är billiga. Ferrovie dello Stato (FS) och SJ är som natt och dag. Ett finskt barn på semester med sin familj håller låda och vägrar att låta mig vila. Det som dröjer sig kvar i mitt huvud efter de här samtalen är litenheten hos medborgarna, att den italienska maktstrukturen verkar förminska folk, att man bara med ansträngning ser någon ljusning.

Italien är inte bara god mat eller konsthistoria. Italien är inte längre bara det vackra landskapet, utan något mycket mörkare och farligare, något som blivit en lika stor del av nationalsjälen och det är det här som har blivit så obegripligt. Hur högt i kurs står demokratin idag, och hur mycket är man som italienare villig att betala - eller vad är man beredd att förlora? Det är för att diskutera det jag åker söderut, till ett möte med Emiliano Angelelli som jobbar på förlaget Edizioni Ambiente och för att ta reda på hur det publicistiska Italien mår.