Nils Peter Hagström och Hämnden

Publicerad 30 juli 2010 9.45 Uppdaterad 30 juli 2010 11.50

Kultur.
I fjärde delen av deckarnovellerna med lokal anknytning söker vi oss tillbaka i tiden. Ulrika Sandberg berättar.

Det allra sista är huvudet i sanden nedanför bilan, hugget som klipper av alla ljud. Monstrets mumlande Fader vår som avbryts mitt i en mening. Tystnaden.

Och runt den lilla gruppen fortsätter våren, den går på högvarv nu. Där välver sig himlen högre i takt med att fåglarna fladdrar, stryker mot det blå. Under de nyplanterade träden på backen öster om det monumentala Kristianstads länsfängelse pressar sig gula knoppar upp genom jorden. Ja, här fortsätter våren, men för hopen av privilegierade på länsfängelsets södra innergård stannade den upp i samma ögonblick som det avhuggna huvudet rullade ned på sandbädden.

Skammen. De ser inte på varandra längre, det förväntansfulla sorlet har tystnat. Tidningsfolket har slutat att anteckna, själasörjaren står med huvudet nedböjt bredvid fängelsevakterna. Vetenskapsmännen och professorerna tittar mot huvudet i sanden men bredvid, över, förbi. Det var ju rätt åt honom! Han förtjänade det här! Stöld, mordbrand, fyra personer mördade! Han skulle dö! Dö, dö, dö!

Men ändå.

Man dödade ett Monster, och kvar blev en människokropp.



Visste han redan innan, Nils Peter Hagström? Någonting måste han ha tänkt när han stoppade på sig etuiet med de fyra rakknivarna innan han gick hemifrån. Han sa ingenting till sin mor som han delade sängkammare med.

Hon protesterade vagt när hon hörde honom röra sig i det mörka rummet, det var inte mer än en månad sedan han hade släppts fri från fängelset och hon var väl rädd att han skulle råka i fördärvet igen. Men han sa ingenting, snäste inte ens åt henne att hålla tyst. Steg bara upp ur sängen, klädde sig under tystnad och försvann ut i den snöfyllda natten, så kall att inga ljud fanns, snöflingorna flydde bara ljudlöst från ytan under hans skor.

Det var en bra bit att gå till Glimminge gård, så något impulsdåd kan det inte ha varit fråga om. Han tog den närmaste vägen, men också den besvärligaste, över åkrarna i snön. Det var inga problem att hitta eftersom det verkliga mörkret aldrig lade sig den vintern, det jämntjocka snötäcket reflekterade månens ljus och kastade det tillbaka upp mot den sugande natthimlen, lyste upp luften.

Nils Peter Hagström hade många gånger förut gått vägen till Glimminge gård, men aldrig så här. Aldrig på natten, och aldrig med ett etui innehållande fyra rakknivar i jackans innerficka, skavande mot hjärtslagen.

Den här kvällen hade han en plan. Det måste ha varit så. Han skulle hämnas på den som satte dit honom, fick honom att tillbringa så lång tid i fängelset. Han skulle mörda Johannes Sunesson. Det var hela planen. Det var vad han hade i åtanke när han stoppade på sig knivarna och gick ut i natten, lämnade sin mor vidvaken och ensam i hemmet bara några veckor efter att han hade kommit tillbaka från fängelsevistelsen i Malmö.

Modern låg kvar och lyssnade, alldeles stilla för att inte råka glänta på filten och på så sätt släppa in kyla och gåshud. Hon måste ha varit rädd. Kanske kände hon på sig: Det här är sista gången jag ser min son. Nu kommer han inte tillbaka mer, och jag vill det inte heller. Jag vill att han ska försvinna. Jag vill inte ha min son längre.

Under tiden vandrade Nils Peter Hagström vidare, han var nästan framme nu, inne på Glimmingegårdens tomt. Naturligtvis släckt i alla fönster, det var ju så sent. Han stannade en liten stund framför ytterdörren och betraktade tyst det svarta huset, men inte tvekade han väl? Nej, han andades djupt in minusgraderna i sin överhettade kropp medan han plockade ut den största av de fyra rakknivarna i etuiet. Så kallt var det att hans fingrar borde ha stelnat mitt i rörelsen då de vidrörde det metallkalla knivbladet, men han kände ingenting.

Han tänkte Hämnd. Han tänkte Johannes Sunesson ska dö. Johannes Sunesson måste dö.

Och som i ett rus började han banka på den låsta dörren, bankade, bankade tills dörrhandtaget slutligen trycktes ned och en halvklädd man syntes i dörröppningen. Nils Peter Hagström sa ingenting när han tog steget mot Johannes Sunesson. Han behövde inte, det här var Hämnden och det visste de båda. Han lyfte kniven, den gnistrade till, och så högg han. Hugg på hugg på hugg. Det var planen, att hugga tills kroppen låg livlös där i hallen. Att kanske hugga lite till, även efter det, för att säkert veta att inget finns kvar som kunde vakna till liv. Så här långt fullföljde han bara sin plan.

Det är resten, det som gjorde honom till Monstret, som man kan undra om. Resten, hade han verkligen räknat med det, Nils Peter Hagström? Hade han överhuvudtaget tänkt på hustrun, barfota i nattlinne, det långa håret utsläppt? Hennes blick vidöppen, liksom tom av rädsla.

Hade han tänkt på barnet som uppenbarade sig bakom henne, hårt fastklamrat i kjolen. Och den inneboende unga kvinnan, som när hon hörde dunsarna, skriken, huggen, tog sig upp ur kökssoffan och trängde sig förbi makan i dörröppningen.

Någon meter från dramat tvärstannade hon också. Hon skrek, barnet skrek. Hustrun skrek inte men stod stel och darrade så att den tunna nattlinneskjolen gick i vågor runt hennes bara ben. Och Nils Peter Hagström, han högg tills han blev Monstret. Han högg tills alla skrik hade tystnat och darrningarna hade stillnat.

Det kanske inte ingick i planen, men det fanns inget annat. Nils Peter Hagström högg, och när allt var svart och tyst igen var han inte längre en människa utan ett Monster. Han tog upp en ask tändstickor ur fickan och satte fyr på allt som kunde brinna i huset.

Varde ljus och värme, det blev en bubbla av det i den iskalla natten, en fyr som spred sitt ljus tvärsöver åkrarna till granngårdarna. På vägen bort tog han en avstickare till stallet där han slängde brinnande tändstickor i den torra halmen. Han tog med sig hästen när han flydde därifrån. Kanske för att en slags medömkan plötsligt drabbade honom när han såg hur lågorna gled närmare det frustande djuret. Kanske bara för att kunna rida på den och komma därifrån så snabbt som möjligt.



Alla flyktförsök var lönlösa. Den 29 mars 1887, drygt ett år senare, ligger massmördaren Nils Peter Hagström mitt i våren med huvudet mot stupstocken på länsfängelsets gård. Fader Vår som är i himmelen! Helgat varde... Och så bilan, hugget, huvudet i sanden.

För sent för förlåt från Fadern. För sent för allt. Monstret är dött, människokroppen tömd på själ och innehåll. Och den lilla skaran på fängelsegården lyssnar. Tystnaden är överväldigande.






Fotnot: Artikeln är baserad på massmördaren Nils Peter Hagströms öde. Som källa har bland annat "Glimmingemördarens afrättning" från Nyaste Kristianstadsbladet 30/3 1887 använts.


Novellförfattare

Namn: Ulrika Sandberg

Född:Kristianstad, 1986

Bor: Lund

Yrke: Juridik- och författarskolestuderande

Mål: Att avsluta ett större bokprojekt, och naturligtvis gärna bli publicerad.

Läser helst: Sara Stridsberg, Birgitta Trotzig, P O Enquist, Monika Fagerholm m.fl.

Deckarfavoriter: Läser egentligen aldrig deckare.

Om sin egen novell: "En historisk novell med ingredienser som hämnd, rullande huvuden och diverse knivmord."

Större eller mindre text



Läsarpulsen
Toppnyheterna just nu