En amerikansk spionsatellit störtar i norra Moçambique – eller är det en
döende stjärna som den smågalne herden Zero Madzero ser när himlakroppen
faller ned framför hans ögon?
Dubbla, gärna kolliderande, verklighetsmodeller präglar moçambikiern Mia
Coutos förunderliga romankosmos: västerländsk realism och afrikansk magi.
När Zero försöker tillvarata resterna av stjärnan, tillbucklade
plåtar, för att göra en grind till sin boskap, blir hans händer
självlysande. Radioaktiva? Zero misstänker att han håller på att bli Gud.
Det är upptakten till Mia Coutos hitintills mest omfångsrika roman "Sjöjungfruns
andra fot" (2006), nu på svenska i Irene Anderbergs fina översättning.
Det är närmare tio år sedan en Coutoroman utkom på svenska, "Flamingons
sista flykt". Förväntansfullt öppnar jag "Sjöjungfruns
andra fot". Blir inte besviken.
Återigen lyckas Couto med svindlande lätthet gestalta två parallella
verkligheter. I "Sjöjungfruns andra fot" ledsagas den
afrikanskanimistiska och västerländskt vetenskapliga tolkningsramen dessutom
av en tredje: kristendom, låt vara präglad av östafrikansk och indisk
erfarenhet.
När Zeros maka Mwadia Malunga ska hjälpa till att begrava stjärnan hittar hon
vid floden en annan gudomlighet: en bortglömd, månghundraårig trästaty av en
vit kvinna – jungfru Maria.
Denna jungfru, som Mwadia Malunga hittar på 2000-talet och så småningom för
till sin barndomsbys kyrka, har på 1500-talet seglats med skepp från Goa i
Indien. Jungfrun, välsignad av självaste påven, var ett redskap – ett
kristet, gudomligt bevis – för att omvända den hedniske kejsaren som då
härskade i större delen av östra Afrika.
Med sagolik berättarglädje och uppsluppen ironi bygger Mia Couto samman
berättelsen om 1500-talets seglats med samtidsskildringen som dessutom
skruvas till när ett par rika afroamerikaner – på jakt efter sina "äkta",
svarta rötter – besöker Mwadias hemby.
Elegant får Mia Couto fyra kontinenter – Afrika, Asien, Europa,
Amerika – att mötas i Mwadias lilla hemby. Romanen ifrågasätter och upphäver
alltmer geografins, tidens, rentav identitetens gränser.
Så tycks den svarte amerikanen på jakt efter sina helafrikanska rötter få
acceptera lite indiskt blod i ådrorna. Mwadia som inför utlänningarna
tvingas spela teaterorakel upptäcker att hon verkligen är en vatten-ande.
Och jungfru Maria är, givetvis, ingenting annat än en vattenande.