Mia Couto kommer i höst till Bokmässan i Göteborg. Idag utkommer hans roman

Möten som ifrågasätter

Text: Örjan Abrahamsson
Publicerad 10 augusti 2010 5.00 Uppdaterad 10 augusti 2010 5.00

Kultur.
En amerikansk spionsatellit störtar i norra Moçambique – eller är det en döende stjärna som den smågalne herden Zero Madzero ser när himlakroppen faller ned framför hans ögon?
Dubbla, gärna kolliderande, verklighetsmodeller präglar moçambikiern Mia Coutos förunderliga romankosmos: västerländsk realism och afrikansk magi.



När Zero försöker tillvarata resterna av stjärnan, tillbucklade plåtar, för att göra en grind till sin boskap, blir hans händer självlysande. Radioaktiva? Zero misstänker att han håller på att bli Gud.

Det är upptakten till Mia Coutos hitintills mest omfångsrika roman "Sjöjungfruns andra fot" (2006), nu på svenska i Irene Anderbergs fina översättning. Det är närmare tio år sedan en Coutoroman utkom på svenska, "Flamingons sista flykt". Förväntansfullt öppnar jag "Sjöjungfruns andra fot". Blir inte besviken.

Återigen lyckas Couto med svindlande lätthet gestalta två parallella verkligheter. I "Sjöjungfruns andra fot" ledsagas den afrikanskanimistiska och västerländskt vetenskapliga tolkningsramen dessutom av en tredje: kristendom, låt vara präglad av östafrikansk och indisk erfarenhet.

När Zeros maka Mwadia Malunga ska hjälpa till att begrava stjärnan hittar hon vid floden en annan gudomlighet: en bortglömd, månghundraårig trästaty av en vit kvinna – jungfru Maria.

Denna jungfru, som Mwadia Malunga hittar på 2000-talet och så småningom för till sin barndomsbys kyrka, har på 1500-talet seglats med skepp från Goa i Indien. Jungfrun, välsignad av självaste påven, var ett redskap – ett kristet, gudomligt bevis – för att omvända den hedniske kejsaren som då härskade i större delen av östra Afrika.

Med sagolik berättarglädje och uppsluppen ironi bygger Mia Couto samman berättelsen om 1500-talets seglats med samtidsskildringen som dessutom skruvas till när ett par rika afroamerikaner – på jakt efter sina "äkta", svarta rötter – besöker Mwadias hemby.



Elegant får Mia Couto fyra kontinenter – Afrika, Asien, Europa, Amerika – att mötas i Mwadias lilla hemby. Romanen ifrågasätter och upphäver alltmer geografins, tidens, rentav identitetens gränser.

Så tycks den svarte amerikanen på jakt efter sina helafrikanska rötter få acceptera lite indiskt blod i ådrorna. Mwadia som inför utlänningarna tvingas spela teaterorakel upptäcker att hon verkligen är en vatten-ande. Och jungfru Maria är, givetvis, ingenting annat än en vattenande.

Mia Couto

Mia Couto, född 1955 i Beira, Moçambique. Han tillhör både den afrikanska och portugisiskspråkiga litteraturens moderna klassiker; mästerverket, romanen "Sömngångarland" (1992), toppar regelmässigt diverse listor.

"Sjöjungfruns andra fot"

Övers. Irene Anderberg

(Leopard förlag)

Större eller mindre text



2 läsare har reagerat på denna artikel

0% är glada

0% är likgiltiga

50% är nyfikna

50% är arga


Hur reagerar du på "Möten som ifrågasätter"?
Genom att kommentera på Kristianstadsbladet.se så godkänner du våra regler
Läsarpulsen
Toppnyheterna just nu