Limbo i vardagen

"Boys" är en fin debut av Anna Ringberg, men det är svårt att säga varför. Kanske är det berättarperspektiven, subjekten. Det är sällan man får följa någon som Lasse, någonstans mellan utslagen alkoholist och vanlig arbetare i ett slags vardagens limbo.

Det är absolut sällan man får läsa ur en hunds perspektiv, en hund som Boys med mänskligt känsloregister och tankeförmåga, som dessutom länge och upphetsat parar sig över flera sidor. Det är en anmärkningsvärd scen, fullkomligt absurd men ändå, eller kanske just därför, omöjlig att värja sig mot. Språket är så väl avvägt och exakt att man accepterar allt.



Man kan tänka sig att den vuxna sonen Matti, som drog tidigt och på tjugo år inte kommit tillbaka, den som försökt gå vidare och nu återvänder för att fira Lasses födelsedag, skulle vara den man enklast kan identifiera sig med, om man är så lagd, men det är innan man läst vidare och förhoppningsvis insett det banala i den tanken.

Kanske är det tonen. Det är inte distanserat, heller inte påträngande och övertydligt. Det är aldrig synd om någon, aldrig raljerande eller dömande. Ringberg skriver inte ovanifrån eller underifrån utan från sidan, rakt in och rakt på med självklar respekt.

Därför känner man själv både ömhet och utmattning inför huvudpersonerna. De är så otroligt sega och fortsätter trots att de motarbetas utifrån och inifrån, och man önskar så att det bara skulle bli rätt och lätt, någon gång. Men så fungerar det ju inte. Det är i stället just som i "Boys". Man har alltid ansvar för sig själv och man har rätt att göra fel och man gör det.



Alla känner eller borde redan känna någon som Lasse. Det är självklart att Lasse finns och om Lasse finns så finns Boys. De finns överallt även om de i regel inte tar stor plats och syns. Det intressanta nu är att och hur de finns här i denna bok.

Lasse är djupt nostalgisk och Matti vill bara framåt, men fokus ligger alltid här och nu. Vi följer Lasse när han vaknar bakis och går ut med Boys, när han förbereder inför sin födelsedagsfest, när han köper högtalare av sin vän Greken, när han blir våldgästad av Stefan som ingen gillar men som alla måste stå ut med.



Att man står ut med så mycket och att man kanske inte ens upplever det som något att stå ut med. Detta vardagens limbo är livet, förr var det annorlunda, nu är det såhär. Man kan försöka gå vidare eller så förstår man inte ens varför man ska göra det.

Det är människor djupt rotade i sin historia och sin geografi, i en grabbig miljö där Lasse och Matti ska föreställa vuxna men är barn. En hund är en bästa vän, trogen likt ingen annan. Kvinnorna är likt satelliter frånvarande men centrala ljuspunkter, i minnet eller i lägenheten hemma i stan, dit man längtar och någon gång kanske kommer fram.