Linnéa Axelsson är konstvetare och har skrivit en doktorsavhandling om kropps-
och rumslighet hos skulpturer av Louise Bourgeois och Rachel Whiteread.
Kroppslighet är också något som genomsyrar hennes debutroman "Tvillingsmycket".
Födande och döende står i centrum av berättelsen om ett tvillingpar som kommer
till världen i samma ögonblick som deras moder lämnar den. Pojken, Eskil,
föds medan modern ännu lever; flickan, Lucinea, slinker ut ur ett dött
sköte. Deras roller i livet blir emellertid till synes inverterade: Eskil
ägnar sig åt hanterandet av de döda medan Lucinea tar sig an födande kvinnor.
Historien utspelar sig i ett mer eller mindre definierat fjällandskap,
men i en odefinierad tid. I inledningen målas det upp en bakgrundsbild av
fördrivning, flykt och en dödad urmoder.
Men bilden förblir vag. Trots att det läggs stor vikt vid den fysiska miljön,
och vid människans fysiska villkor, saknas den konkretion som skulle kunna
ge gestaltningen verkligt kött och blod.
Språket är myt-makerskans, det ofta välformulerat men
tungrott och repetativt, närmast bibliskt med många meningar som börjar på "och".
Axelsson söker skildra vad som rör sig inuti och mellan hennes karaktärer,
men håller så hög abstraktionsnivå att jag inte engageras i vad som annars
hade kunnat vara ett starkt drama. "Då i talet får pojken syn på ett
landskap, men dess sträckor och färger kan ej fastställas",
heter det vid ett tillfälle. Något liknande skulle faktiskt ironiskt nog
kunna sägas om den upplevelse läsaren kan ha av de figurer och miljöer
romanen skildrar.
Anspråksfullheten i sig är inte problemet – det är tvärtom ganska
befriande med en debutant som siktar så högt över det egna jaget och nuet.
Problemet är att författaren denna gång helt enkelt inte riktigt lyckas leva
upp till sina egna anspråk. Axelsson har emellertid uppenbarligen i grunden
en rik språklig förmåga, och kan mycket väl komma att lyckas bättre nästa
gång.