Bibliskt tungt engagerar inte

Födande och döende står i centrum av berättelsen om ett tvillingpar som kommer till världen i samma ögonblick som deras moder lämnar den. Pojken, Eskil, föds medan modern ännu lever; flickan, Lucinea, slinker ut ur ett dött sköte. Deras roller i livet blir emellertid till synes inverterade: Eskil ägnar sig åt hanterandet av de döda medan Lucinea tar sig an födande kvinnor.



Historien utspelar sig i ett mer eller mindre definierat fjällandskap, men i en odefinierad tid. I inledningen målas det upp en bakgrundsbild av fördrivning, flykt och en dödad urmoder.

Men bilden förblir vag. Trots att det läggs stor vikt vid den fysiska miljön, och vid människans fysiska villkor, saknas den konkretion som skulle kunna ge gestaltningen verkligt kött och blod.



Språket är myt-makerskans, det ofta välformulerat men tungrott och repetativt, närmast bibliskt med många meningar som börjar på "och". Axelsson söker skildra vad som rör sig inuti och mellan hennes karaktärer, men håller så hög abstraktionsnivå att jag inte engageras i vad som annars hade kunnat vara ett starkt drama. "Då i talet får pojken syn på ett landskap, men dess sträckor och färger kan ej fastställas", heter det vid ett tillfälle. Något liknande skulle faktiskt ironiskt nog kunna sägas om den upplevelse läsaren kan ha av de figurer och miljöer romanen skildrar.



Anspråksfullheten i sig är inte problemet – det är tvärtom ganska befriande med en debutant som siktar så högt över det egna jaget och nuet. Problemet är att författaren denna gång helt enkelt inte riktigt lyckas leva upp till sina egna anspråk. Axelsson har emellertid uppenbarligen i grunden en rik språklig förmåga, och kan mycket väl komma att lyckas bättre nästa gång.