Alvtegens nya väg

"En sannolik historia" av Karin Alvtegen är en sorts kollektiv utvecklingsroman. Alla karaktärer krisar under romanens gång för att slutligen inse något om sig själva. Kriserna leder till något gott. Det finns hopp.

Själv inser jag snabbt att det här är den sortens litteratur som jag brukar värja mig mot. Jag kommer att tänka på "Grabben i graven bredvid" och filmen "Såsom i himmelen". Människan har brister men kan förändras. Missförstånd leder så småningom fram till förståelse och försoning. Och på allt detta ett byoriginal som kan se folks auror och häver ur sig sanningar om Livet. Det krävs vanligtvis mindre än så för att göra mig illamående.

Men så dåligt mår jag inte av den här boken. Alvtegen är en skicklig dramaturg och lyckas skapa något av ett thrillersug i en renodlad relationsroman. Det är en självklar utveckling av hennes författarskap där relationerna alltid varit viktigast, kriminalgenren till trots.



I centrum befinner sig Helena som nyligen lämnad av sin man envist fortsätter att driva sin dröm – ett hotell i barndomens sommarhus i Norrland. Deras dotter trivs inte utan vill flytta till sin pappa och hans nya kvinna i Stockholm. Till Norrland kommer även finansmannen Anders, som i djup livsleda griper efter ett sista halmstrå – en gitarr med stort samlarvärde. Gitarren symboliserar en del av Anders som han begravde tidigt i livet, men nu obönhörligt dras till. Helena och Anders möts och det blir en vändpunkt för dem båda två. Den starkaste berättelsen är emellertid den om Helena och hennes dotter, om avståndet som vuxit fram mellan dem och Helenas sorg över den närhet hon förlorat.



"En sannolik historia" är genom sitt tydliga och till viss del förutsägbara upplägg lugnande och avkopplande på samma sätt som en deckare kan vara. Karaktärerna är logiska, summan av sin erfarenhet. Psykologiska skeenden förklaras ingående, utan mycket till undertext, vilket gör läsningen bekväm för läsaren som själv slipper fundera över karaktärernas tankar och motiv. Efter ett utbrott, textens stora katharsis, faller allt på plats.

"En sannolik historia" bygger till stor del på klyschor – den excentriske bybon, den fördomsfulla diton – och blir i slutändan en noggrant tillrättalagd idéroman. Men det yttersta budskapet motsäger den välkända formen: Tänk i nya banor och räds inte det okända.