Frågor i ondskans spår

I förordet slår Ann Heberlein fast att hennes lilla bok om ondska är ett rätt opretentiöst företag. Så innehåller den inte heller några radikalt nya och djärva teser om ondskans natur. Vad läsaren får är ändå inte så lite. Boken ger en filosofisk översikt över ondskans problematik. Här avhandlas frågor om ondskans existens, dess natur och dess förutsättningar.

Ondskan finns, menar Heberlein. Den är en levande realitet i våra liv – för somliga mer än för andra. Samtidigt känner sig författaren uppenbarligen föranledd att förklara och försvara sitt val av ämne. Sitt intresse för ondskan betecknar hon som "i det närmaste perverst stort". Hon diskuterar den uppenbara lockelse berättelser om ondska har på oss, och hur detta kan ta formen av en slags bekväm besvärjelse, ett sätt att göra det onda till ett exotiskt spektakel, en avvikelse från normen som någon annan drabbas av och har att hantera.

Motivet för att skriva den här boken, att ändå bejaka sitt intresse, är, förklarar Heberlein, att en ökad kännedom om ondska kan leda till en högre grad av skydd mot den. Ondskan är för henne inte någon metafysisk eller genetiskt avgränsad, självalstrande företeelse. Och det hon ser som mest fruktbart att diskutera är onda handlingar snarare än onda människor.

Onda handlingar utförs nämligen, påpekar författaren, inte nödvändigtvis av onda människor. Historien visar detta – och experiment såsom Milgrams elchocker, där benägenheten att lyda order undersöktes och visade sig vara så stor att många försökspersoner hellre riskerade en annan människas liv än vågade trotsa försöksledaren.

Milgrams experiment lär höra till vårt allmänna kunskapsgods i dag, och det är i stort sett i sådana väl upptrampade ondskespår Ann Heberlein rör sig. Här återfinns Arendts banala ondska, de ungdomar som på mindre än en vecka förvandlades till sadistiska fångvakter i "The Stanford Prison Experiment" och Christopher Brownings "Helt vanliga män".

Det finns naturligtvis en poäng i detta, genom att hänföra sig till välkända och omdiskuterade exempel på mänsklig kapacitet att göra ont kan Heberlein återge och delta i en etablerad filosofisk debatt. Men jag saknar någon lite mer oväntad infallsvinkel på ämnet. Jag saknar också en diskussion av sådana företeelser som kanske kan sägas höra till ondskans gränstrakter. Sådant som skulle kunna kallas för den lilla ondskan, den som är mindre dramatisk och mer alldaglig men ändå förödande. Arbetsplatsmobbning, till exempel. Trots att det framhålls i boken att ondska inte alltid måste ta formen av fysiskt våld stannar diskussionen vid sådana exempel. Det är en onödig begränsning.

Mina reservationer och Ann Heberleins föregivet låga ambitionsnivå till trots – hon är en författare som konsekvent tar sig an de tunga livsfrågorna och därför är hon också alltid läsvärd. Hennes främsta bidrag till diskussionen om ondska torde vara betoningen av rädslans betydelse – rädsla är, som hon ser det, något av ondskans bästa vän. Att vara rädd för social bestraffning, för statusförlust, ensamhet och förakt är sådant som kan göra oss benägna att spela med i, eller åtminstone inte protestera mot, onda lekar.

Otrygghet och rädsla för det främmande, ett upplevt hot, är också vad som kan trigga en aktiv förövare. Det är insikter som är viktiga i dag, då politiska krafter som spelar på rädsla åter gör sig breda.