Hoppet – trots allt

Och på sätt och vis är hon van vid rivstarter. Minns hennes debut för sju år sedan. 23 år gammal hyllas hon, når en storpublik och belönas med Augustpriset, landets finaste litteraturpris (nåja, minus Nobelpriset). Och sedan blev debutboken film. Hyllad den också.

– Det var en historia jag hade inom mig och var tvungen att någon gång skriva. Den kommer alltid att vara speciell för mig. Visst blev det omtumlande alltihop, men jag skulle inte vilja ha det annorlunda.

Vi pratar om "I taket lyser stjärnorna", från 2003. En berättelse om en ung flickas relation med sin cancersjuka mamma. Det handlar inte om mig, har hon sagt i intervjuer, även om erfarenheten finns där. Hennes mamma gick bort i cancer när Johanna Thydell var ung, och hon kom att växa upp hos sina morföräldrar.

Men. Hur gå vidare efter en sådan debut? Johanna Thydell valde sin väg, tog ett jobb på Systembolaget och skaffade sig vardagsrutiner. Det fanns skilda skäl till det, ett var ekonomiska, ett annat att skrivarlusten inte fanns där.

– Det handlade också om att avdramatisera alltihop. Det är inte helkört bara för att man tar ett "vanligt" jobb. Sedan har jag aldrig varit rädd för att jobba, jag är ju från Småland.

Efter bok två – "Det fattas en tärning" från 2006 (om en dotter och hennes frånvarande far) – tycker hon pressen och kraven minskade. Hon kände sig friare i skrivandet. Det är en känsla hon vårdat under arbetet med "Ursäkta att man vill bli lite älskad", den nu aktuella boken, vilket hon menar märks både i språket och valet av historia.

Jag läser lite ur den allra första sidan för henne.

Och det är jag som är Nora.

Jag har väl det egentligen vad man skulle säga rätt bra. Jag skär mig inte i armarna och jag stoppar inte fingrarna i halsen. /…/

Mina föräldrar är inte skilda, de har inte alkoholproblem och ingen jag älskar har dött.

Jag är ung.

Jag har hela livet framför mig.

Jag säger att det inte bara är en beskrivning av romanens huvudperson, utan att det också känns som en markering mot hennes två tidigare böcker. Som om hon redan i inledningen vill tala om för läsarna att detta, detta är något helt annat. Hon håller med. Bok tre är något helt annat.

– I mina två första böcker har jag skrivit om stora saker, som död, skilsmässa och frånvarande pappor. Nu ville jag se om jag kunde skriva något mer vardagligt, använda mindre gester men samtidigt, göra det lika bra. Centralt i det här valet blev språket, så där lade jag in en extra växel. Jag skrev och skrev om tills jag blev nöjd.

Det handlar om Nora Jonasson, tonåring med vänner och problem och behov som alla andra. Det är hon som berättar i en närmast dagboksliknade historia. Johanna Thydell nämner två frågeställningar hon ville behandla; 1. vårt behov av bekräftelse, 2. hur samma situation kan upplevas helt olika.

– Vi tror att vi känner oss själva, men det är inte alltid så. Och vi vet inte hur vi uppfattas av andra. Det gör att vi ibland går över gränser utan att egentligen reflektera över det.

Från början var tanken att låta syskonskap vara huvudtemat, men under skrivandets gång tyckte hon inte det höll. Så placerade hon storebrorsan i bakgrunden och riktade istället ljuset på Nora och på det faktum att hon var lillasyster. En annan historia växte fram. En, enligt författaren, starkare och mer angelägen historia.

– En del författare spottar ur sig böcker, det klarar inte jag. Jag tar tid på mig, och vet inte alltid vilken historia jag vill skriva. Jag går igång på stämningar, teman, personer… och det är när jag hittar rätt som berättelsen och dramaturgin växer fram för mig. Efter det återstår bara finliret.

Språket i "Ursäkta..." är ungdomligt, men Johanna Thydell säger att hon medvetet undvikit alltför tydliga tidsmarkörer. Det är själva ungdomsåren som är det intressanta, menar hon, inte vilka trender eller prylar som är inne när handlingen utspelar sig.

– Det är fint om man känner att det är en ung människa som berättar, men inte nödvändigtvis att det är en ung människa år 2010. Jag nämner bara Facebook en gång, och undviker helt typiska uttryck som "ah, men orka!", "fett". Trots allt, jag är snart 30 och har inte längre total koll. Och känner inte att jag behöver ha det heller för att skriva bra.

"Ursäkta att man vill bli lite älskad" har som sina två föregångare en tonårstjej i fokus. Det är en spännande, kravfull och betydelsefull tid i livet, menar Thydell och är fascinerad av hur vi bär med oss erfarenheterna från tonåren resten av livet. Och vad de gör med oss.

– När jag ser på mina böcker tycker jag de två första är mörka med viss humor, medan min nya innehåller mycket humor med viss allvarlig underton.

Kommer du att fortsätta skriva ungdomsromaner?
– Jag skriver om det jag brinner för, och hittills har det placerats i ungdomsgenren och fungerat bra där. Om det är ungdomsböcker eller vem som är min målgrupp, det är inget jag tänker på. Jag vet inte hur jag skulle kunna skriva på ett annat sätt.

Deckare? Fantasy? Inget för dig?
– Det finns tillräckligt mycket spännande i verkligheten att skriva om. De genrer du nämner är inget för mig. Jag ser på livet, där finns mycket skit men det finns alltid lite hopp här och där.