Stenbergs rika resa

I sitt Sommar-program i början av augusti pratade Birgitta Stenberg bland annat om västkustens utarmning, biodling, den bedövande sorgen efter att ha förlorat sin man och jämställdheten som aldrig blir jämställd. Men det är som frispråkig, frisinnad, skandalomsusad och en alltmer läst och hyllad författare hon är mest känd. I snart 55 år har hon gett ut böcker, och titellistan är i dag lika lång, som den är variationsrik. Fakta-, debatt- och barnböcker (den älskade figuren Billy, med illustrationer av Mati Lepp), romaner och en självbiografisk svit om sex böcker.

Vad prata om med henne under en halvtimmesintervju? Kanske borde jag föra in ytterligare ett ord i den frågan; Vad inte prata om? Jag skriver ner några stolpar: Ärlighet. Frihetslängtan. Ikon. Drog- och sexliberal. Valet. Paul Andersson.

Birgitta Stenbergs senaste roman, "Eldar och is", avslutar hennes självbiografiska svit. Här går hon tillbaka till sin egen mormor, ett ämne hon var inne på redan i en novellantologi från förra året, där kvinnliga författare skrev om sina mormödrar. Men varför sätta punkt för det egna livet i romanform, när det självbiografiska draget så länge har varit ett viktigt inslag i hennes författarskap.

– Nu, med ålderns rätt, vill jag skriva lite vad jag vill. Dessutom bestämde jag mig tidigt för att sviten skulle bestå av sex titlar, och de har fungerat precis som jag ville.

Följdfrågan är given. Hur då? Birgitta Stenberg svarar.

– Böckerna förklarar vilket sorts tvång man är utsatt för, om man följer konventionens regler. De finns i alla samhällen, även i djurens. Som biodlare har jag lärt mig se hur strikt det är och hur bestämmelserna kommer uppifrån, allt för att hålla individerna i schack. Då syns det också hur svårt det blir för dem som inte håller sig i schack.

I romanen "Alla vilda", som ingår i den självbiografiska sviten, berättar Stenberg om sitt tidiga 50-tal i en lesbisk relation och bland konstnärsbohemer på Mallorca i fascismens Spanien. Förutom miljön- och kärleksskildringar handlar det om just detta, en frihetstörstande individ omgiven av konventioner.

– Jag tror att min starka frihetslängtan kom med kriget. Jag bodde i Nykvarn, utanför Södertälje, och minns 40-talet som mörkt, kallt och stängt. Sverige, nej världen, tog slut i Skåne. Efter kriget reste jag iväg till Paris och sedan vidare. Fler kvinnor gjorde som jag. Det var under den här perioden som de svenska kvinnorna gav Sverige ett stort härligt dåligt rykte, som har gett landet en jättestor turism. Vi borde få medalj allihop, från Anita Ekberg och neråt.

Jag ler, och säger att jag aldrig känt igen Sverige i det rykte om ett öppet sexland som det än i dag bär i många länder. Hade jag varit med på 50-talet hade jag förstått, säger Birgitta Stenberg.

Läsare har alltid hittat hennes böcker, och en hel del uppskattning och förståelse har hon fått under åren. Däremot är det inte, säger hon, alla som velat se kritik av det patriarkala systemet i hennes böcker. De manliga recensenterna har snarare lyft fram, som hon säger, "detaljer, som härliga perversioner" framför den mer djupgående samhällskritiken.

Om hon tidigare väckte skandal, dels genom sina böcker, dels genom sina livsval och åsikter, lyfts hon numera ofta fram som förebild och föregångare, i vissa kretsar närmast en ikon. Så är det, medger hon men låter svaret på min fråga om vilket hon föredrar – att vara kramad eller motarbetad – hänga i luften ett tag.

– Jag vill inte svara på det, för då blir nog de som kramar mig arga. Det är en mycket underlig känsla att bli så här hyllad. Jag är mer van att ha ett motstånd att jobba emot.

När hon framträder för publik är det böckerna som står i centrum. Klimatförändringar, jämställdhet, drogpolitik, fiskets överlevnad och andra små nätta ämnen hon är engagerad i får stå tillbaka. "Jag hinner inte agitera", säger hon, och hänvisar till sitt skrivande. Där finns hennes tankar, där finns hennes liv.