Dylans tavlor tillfredställer

Bob Dylan

"The Brazil Series": Statens Museum for Kunst, Köpenhamn till 30/1 2011


Varje bild berättar en historia. Spännvidden hos Bob Dylans brasilianska bilder är imponerande. Tillsammans skapar målningarna ett väldigt panorama över dagens Brasilien. Intet mänskligt har varit konstnären främmande under hans resor, att han befunnit sig väl på plats är uppenbart. Närvaron är intensiv. Tydlig är också fokuseringen på sociala förhållanden i dagens Brasilien, men det är inte det turistiskt moderna som har fångat Dylans blick. Karnevaler, strandliv och trendigt stadsliv har inte väckt hans intresse. Vad som skildras är vardagssituationer från ett Brasilien som är så traditionellt att bilderna framträder som klassiska. De kunde lika gärna skildra 30-talets eller 50-talets Brasilien.



Hängde Dylans målningar från Brasilien på Statens Museum for Kunst om Dylan inte vore Dylan? Dylan är Dylan och hans bilder visas under hösten på det vackra museet mitt i Köpenhamn. Läsare intresserade av fler hypotetiska frågor hänvisas till andra texter. Jag är på plats för att titta på de fyrtio akrylmålningar från Brasilien som Bob Dylan har målat under de två senaste åren. Jag är på plats i timmar efter att andra journalister har lämnat det stora och för utställningen perfekt designade rum där målningarna hänger i löst grupperade teman.

Omedelbart imponerande är färgskalan, att Dylan så konsekvent förmått hålla den genom alla målningar är respektingivande. Imponerande är också de många miljöer som gestaltas. Dylans resa i det brasilianska rör sig från de fattigas kåkstäder till överklassens fågeljakter. Stort är avståndet från en bild av en bonde som håller på att köra in höet med en kärra dragna av oxar till den sena nattens övergivenhet på festfylld gata i Bahia.

Varje bild berättar en historia. På en målning står tre människor framför en gul bil med motorhuven uppfälld. Utan brådska försöker de lokalisera ett motorfel. I bakgrunden sitter några människor och dricker omkring ett bord. Ingenting tyder på att det lönar sig att stressa eller att någon ens kunde komma på tanken att göra det. En målning visar lantarbetare som skördar druvor.

Att Dylan funnit sig väl tillrätta i rollen som betraktare är uppenbart, även om arbetarna ser mot oss så är det bara under några korta ögonblick innan de återgår till att skära loss druvklasarna. Ögonblickskänslan är uppenbar på nästan alla målningar. Lika tydligt är att känslan bearbetats och fördjupats i ateljén för att vi ska kunna dröja vid den.



Varje bild berättar en historia som vanligen skildrar grupper av människor i tydliga sociala situationer, men en handfull målningar skildrar ensamma personer: en boxare, en skulptör, en naken kvinna på en balkong. Bäst tycker jag om pianisten som håller händerna ovan tangenterna och samtidigt vänder sig bort från både pianot och betraktaren och ser på någon som, tycks det, har tilltalat henne. Det ser ut som om hon sitter på en bar eller restaurang och spelar och blir avbruten av låtönskan. När hon vänder sig mot pianot och spelar det önskade försvinner hon in i den värld där hon måste vara ensam för att klara av att spela i den värld där de andra i rummet är. Pianisten är av de mest utarbetade av Dylans målningar. Tydligt är att han har jobbat med bakgrunden för att lyfta fram de slags berättelser som jag har antytt.

Varje bild berättar en historia. Scenen från Bahia visar en morgon efter en lång natts intensivt festande. En man sopar längst fram på gatan, bredvid honom står en äldre man och lutar sig mot en käpp medan en bil är på väg förbi. På trappan framför ett hus står en kvinna. I fantasin kan betraktaren vandra uppåt gatan där en kyrka avtecknar sig mot en blå natthimmel. Jag går mot kyrkan och hör samtidigt den sista strofen från "Desolation Row" tona ut. Det är enda gången en association till Dylans sånger kommer till mig under de timmar jag följer konstnären under de resor i Brasilien där han har skapat bilder som alla berättar en historia värda att växa hos betraktaren.