Blomkål och balans

Lena Collin säger att hon är periodare. Just nu innebär det att hon tillbringar mest tid i screenverkstaden. Resultatet visar både ett lugn och sökande i en delvis närmast självlysande färgstyrka. Hon har ljusblå gympaskor och berättar om de olika bildseriernas vägar.

Som när hon en dag hittade ett ben i verkstaden. Och hur det gav en helt ny svit av motiv.

– Jag tyckte det var så himla vackert. Jag tog in benet i ateljén, började bygga och belysa och fota. Min fotograf och kamera hade jag förlorat, så jag lånade lite olika kameror och tänkte på ljuset och rummet.



Hon lyfter upp en av de bilder som benfyndet gav upphov till. Pratar om skuggor, färg och bildbyggande. Än nyare är hennes svit med en kvinnlig modell ihop med blomkål. Variationerna är många, där fotografiet är grunden men långt ifrån slutpunkten.

– Jag är inte intresserad av själva fotot, utan vad jag kan göra med det. Jag jobbar länge med bilden efteråt, kan bränna sönder duken, eller kanske lägga på färg. Som den här rosa tonen på hennes kläder, den lade jag på först i onsdags.



Tystnaden är en ingrediens i Collins nya serie. En annan är balans, vilket bland annat illustreras med den bild som också finns på vernissagekortet. Här ses modellen bakifrån med ett blomkålshuvud i sina utsträckta händer. Men frågan måste ställas. Varför blomkål?

Svaret hör ihop med en berättelse, kopplat till ödet. Inget konstigt i Lena Collins fall. Hon ser sig som "superfatalist" och nämner hur det i hennes liv ofta handlat om, med hennes ord, "sliding doors".

Just blomkålen mötte hon under en studieresa på 80-talet med sina kursare på Konsthögskolan.

– Vi var väl tio femton personer i en folkabuss, med nya konsthallar och Documenta som de stora målen. Varje konsthall hade varsin Picasso, Warhol och Beuys, men allting kändes bara som en transportsträcka tills vi stannade till vid ett museum med 1600-talsmålningar. Stora, mäktiga stillebenmålningar. Jag drabbades så mycket av detta oväntade möte att jag än i dag bär med mig dessa bilder. Det var där jag såg blomkålen.

Nu har de letat sig in i hennes egen bildvärld, och hela sviten har hon gett titeln "Still life", stilleben. Orden i sina verk använder hon gärna på ett lekfullt sätt. Tydligt framgår det i en serie porträttbilder, där titeln "Me at me" också handlar om möte ("meet") och leder vidare till bilder på kött ("meat").