Duo som vill ta världen till Wanås

Det blåser, men vi sitter ute. Kaffe och bondkakor på baksidan av Wanåskontoret, med en lastare i aktion i bakgrunden. Hur kommer det sig att Elisabeth Millqvist och Mattias Givell lämnar Stockholm och sina framstående jobb på två av landets etablerade konstinstitutioner för att chefa på Wanås och starta ett nytt liv på den nordskånska landsbygden?

Det är en fråga. Här är några till. Vad vill de förändra med Wanås utbud? Hur ser de på den roll som Wanås har och vilken är Göingeinstitutionens styrka? Och hur skall det bli att inte bara bo ihop, utan även att jobba ihop?

Vi sätter igång.

Elisabeth Millqvist och Mattias Givell har lätt för att prata, de kliver in i varandras meningar och förstår omgående vart den andre är på väg. Engagemanget för samtidskonsten är stort och gemensamt. Ändå. De är olika. Givell lite mer återhållen, Millqvist spontan. Millqvist berömmer sin partner, numera även kollega, för att han är "fenomenal på struktur", medan Givell har, som han säger, "den största respekt för Elisabeths noggranna research".

Den 1 september var de på plats, även om de inte tar ansvaret fullt ut för konstverksamheten på Wanås förrän nästa år. Fram tills dess väntar fyra månaders pryo. Eller pryo, de måste inte bara sätta sig in i helheten, de behöver också sy ihop ett utställningsprogram och redan nu lämna in diverse bidragsansökningar.

– Det har helt enkelt varit ett jättesvårt beslut att ta, säger Millqvist om att tacka ja till Wanåserbjudandet, men menar att utmaningen inte gick att stå emot.

– Vi hade två bra positioner i Stockholm, fortsätter Givell, men här ges vi möjlighet att ta fram ett program fullt ut. Det känns oerhört lockande.

– Wanås är en stor och viktig plats för samtidskonsten, med en bredare publik än vad många andra som jobbar med ny konst har. Samtidskonsten kan ofta ha svårt att nå ut, här är den ett utflyktsmål. Det är också kul att se hur både konstnärerna och publiken blir modiga här, säger Elisabeth Millqvist.

För dem är det unika med Wanås parken. Detta öppna konstrum, utan väggar och takhöjd, är, som de säger, "Wanås hjärta". I verksamhetens 23-åriga historia är det också parken som är nyckeln till framgång, både publikt och konstnärligt. Millqvist & Givell tänker inte ändra på det. Tvärtom. De vill förstärka parkens betydelse.

– Vi vill, säger Elisabeth Millqvist, fortsätta se nya verk växa fram i parken, och vi hoppas även ges möjlighet att fördjupa vissa av de konstnärer som redan är representerade i parken. Under alla dessa år har besökarna mött flera stora konstnärskap, det hade varit roligt att ge en djupare bild av några av dem.

Mattias Givell:

– Ute i parken finns mängder av fina verk, en del av dem är rätt avancerade och vi tycker det är viktigt att både respektera och hjälpa den breda publik som kommer hit. Därför kommer vi redan till nästa år att ta fram någon form av läsbar guide, som introducerar parkens konstverk mer. Varje säsong har sin katalog, men det finns inget som lyfter fram samlingen här på Wanås.

Fördjupning och förmedling. Två nyckelord än så länge. Här kommer ett tredje: Vidga världen!

– Konstvärlden är inte samma sak som västvärlden, och den enorma utveckling som har skett i de stora tillväxtländerna, som Brasilien, Indien och Kina, ser du också inom konsten. Det är en konstmarknad som fullkomligt exploderat, säger Mattias Givell.

De är överens i den här synen. Wanås behöver rikta sin blick åt fler geografiska håll, utan att för den skull ge upp New York-scenen eller det nationella och nordiska perspektivet. Det centrala i deras syn är konstnärskapet, inte teman eller specifika platser, men de poängterar också vikten av att vara öppen för den alltmer världsomspännande konstscenens nya namn, uttryck, andra erfarenheter, frågeställningar och perspektiv.

Jag nämner att det har funnits kritik mot att Wanås inte lyfter fram någon lokal konst, med påsken som enda undantag.

– Med vårt perspektiv, att det är konstnärskapet som skall stå i fokus, är Skåne lika intressant som Indien, svarar Givell, medan Millqvist ser konstrundan som ett fortsatt bra tillfälle att jobba med lokal konst.

Det är inte bara gränserna som är mer öppna än tidigare, gränslösheten syns även inom konsten där såväl journalistik, som arkitektur och design är angelägna uttryck, inte sällan ihop med mer traditionella discipliner. Det här är något de hoppas ge plats för på Wanås.

Vi tar ett fjärde, och sista, nyckelord: Förnyelse.

Det är ett ord som passar väl in i Givells & Millqvists egna liv. "Change is good", summerar Givell, medan Millqvist säger: "Att röra på sig är att fortsätta tänka." Ordet passar också in på deras kommande uppdrag, att utveckla Wanås. Millqvist:

– Att Marika pratade med oss två från första början tror jag var för att hon vet att vi inte kommer att göra konsten exceptionellt smal eller bygga en gokartbana. Vi vill förvalta det som har skapats här, men om vi inte samtidigt ville förnya hade det inte varit intressant för någon.