Förakt och skam. Detta av ömsesidigt beroende kännetecknade attitydpar präglar relationen mellan förort och innerstad. Så fastslår Per Wirtén i en essäbok som grundar sig lika mycket i den egna erfarenheten att ha levt sitt liv utanför de så kallade tullarna, på Stockholmsplatser som inte anses riktigt tillhöra stan, som i gedigna kunskaper om stadsplanerings- och lokalhistoria.

Det finns en stark coming out-känsla över Wirténs sätt att ta sig an ämnet. Den är tydlig redan i titeln – förorten är, säger författaren, mitt hem, och jag biter härmed huvudet av skammen. Upplevelsen av att bli betraktad med skepsis av kollegor och andra som utgår från att det inte går att leva ett fullödigt liv utanför innerstaden kontras med en frostig betraktelse av hur journalistkåren, som Wirtén själv tillhör, har tenderat att konsekvent beskriva förortslandskapen i överdrivet negativa, närmast apokalyptiska termer.

Problematiken är inte okänd. Mediebilden av Rosengård, något av förorternas förort i det kollektiva medvetandet, har flera gånger diskuterats och avhandlats av exempelvis Per-Markku Ristilammi i "Rosengård och den svarta poesin".

Men Per Wirténs angrepp är brett. Han tar sig också an den medelklasspräglade radhus- och villaförorten. Han är ute efter att konsekvent krossa hierarkin mellan centrum och periferi, den som tar sig uttryck bland annat i bristen på berättelser – museer, löpande medierapportering, likvärdig historieskrivning – från världen utanför vad som anses vara stadens kärna. Och han öppnar mina ögon för djupt ingrodda men långt ifrån självklara attityder, som att det anses katastrofalt när det visar sig att många förortsbor sällan eller aldrig besöker stadscentrat – som om detta i sig skulle vara ett självklart tecken på dålig livskvalitet.

Ivern att peka finger mot en inskränkt innerstadsmentalitet går dock på några ställen överstyr. Jag förstår inte hatet mot bilen! utbrister Wirtén och vill i anti-bilismen se en parallell till föraktet mot förorten. Man får lust att fråga honom om han känner till det där med avgaser. Direkt larvigt blir det när han i samma veva rentav hävdar att "biltrafik är ett mikroskopiskt ideal av global samexistens".

Det finns också en viss motsägelsefullhet mellan ambitionen att slå sönder de stereotypa eländesskildringarna och en del av de egna berättelserna, som den om åren i Flemingsberg med ensamhet, tystnad och en granne som begick självmord.

Samma motsägelsefullhet, kan man i och för sig hävda, ger boken inre liv och spänning. Den personliga vreden ger en extra tyngd åt iakttagelserna om konkret brist på omsorg och reella ekonomiska investeringar i områden vilka samtidigt pekas ut som problem. Allt sammantaget – "Där jag kommer från" är en viktig bok. En bok att rekommendera.