Lek med humor och svärta

– Det var en gåva. Gåvor har alltid ett pris, men den här gången visste jag att jag redan hade betalat priset, säger Elina Merenmies.

Hon tittar på tavlan, där den surrealistiska upplevelsen finns återgiven. Figuren på teckningen har stora fötter.

Den finska konstnären Elina Merenmies har själv valt ut sina bästa målningar och teckningar till konsthallens stora utställning. När hon berättar om konstverken är det både med kärlek och en stor portion självironi.

– Det känns lite nostalgiskt att ha med några riktigt gamla verk på utställningen. Det äldsta är från 1992. Den målade jag i Prag, berättar hon.

Elina Merenmies fick upp ögonen för konstens möjligheter redan som fyraåring. Hennes föräldrar hade konst hemma och en dag tog en bekant till familjen med sig flickan upp till kontoret för att visa henne några verk han själv hade målat.

– Jag blev förundrad när jag förstod att han själv gjort dem. Det var då jag insåg att man kan gå hur långt som helst. säger hon.

Kärleken till konsten fortsatte när hon blev äldre, även om hon under en period ville bli kompositör. (Som elvaåring började hon komponera en symfoni.) Länge trodde hon att konstverken hade ett eget liv och att porträtten kunde börja leva även i verkligheten.

– Att vara konstnär handlar delvis om en vägran att växa upp. Jag tror att barn tänker mer flexibelt. När jag undervisar brukar jag försöka få eleverna att leta fram fyråringen inom sig. Många målar så som de tror att konst ska se ut, men jag tror att riktig konst är något genuint. Varje avslutat konstverk är ett litet mirakel.

Elina Merenmies har bott på flera olika platser i världen, bland annat i Belgien och Tjeckien. Nu har hon flyttat tillbaka Finland och även om tycker om att arbeta med utställningar är hon inte riktigt nöjd med att vara i Sverige. Hon trivs bäst när hon får vara hemma i sin egen bostad.

Efter många år av fritt konstnärsliv vet hon att människan kan få för mycket frihet.

Numera förlitar hon sig inte på inspiration utan har inarbetade rutiner. Varje dag går hon till arbetet och målar eller tecknar koncentrerat under en hel arbetsdag.

I ateljén finns olika arbetsplatser så hon kan välja mellan olika projekt. Dessutom finns det en kyrkogård.

– Det händer att jag slänger tavlor som jag inte är nöjd med, men andra hamnar på kyrkogården. Då kan jag plocka fram dem igen efter några år och se om jag hittar en lösning.

Själv tycker hon att hennes konstnärskap kännetecknas av att hon är väldigt långsam.

– Jag var långsam långt innan det blev modernt. Det var inte populärt i början när galleristerna frågade när jag kunde lämna ett konstverk och jag svarade: Om två år.

Även om Elina Merenmies inte längre tror på att konstverken kan börja leva har hon fortfarande ett personligt förhållande till många av porträttpersonerna.

En av bilderna föreställer en nunna.

– Jag var intresserad av att måla en nunna och letade efter en bra bild att utgå från. Jag hittade en på nätet och det var inte förrän på vernissagen som jag fick reda på att bilden föreställde Edith Stein, en judisk kvinna som dog i Auschwitz.

– Det var tur att jag inte visste det innan, för då hade jag knappast kunnat måla lika fritt. Ibland är det en fördel att vara ignorant. Varje gång jag förbi känns som hon blinkar till mig.