Historiker försvarar frimurarna

"Är det verkligen sant att frimurarna ruvar på stora hemligheter, kan göra sig osynliga och till och med vaktar den heliga graalen?" undras det på konvolutet till Peter Ullgrens bok om det svenska frimureriet. Man anar att det svar som ges innanför pärmarna är "nej".

Så blir det också. Ullgren drar visserligen fram några färgstarka figurer från det ockultistiskt anstrukna 1700-talet, men karakteriserar dessa och deras anspråk på övernaturliga förmågor som undantagsfall i ordens historia. Överhuvudtaget framstår författaren som mån om att lägga sig nära den bild av Frimurarorden sammanslutningen själv vill ge av sig i dag.

Vill man vara elak skulle man rent av kunna kalla boken ett bara halvt fristående beställningsverk till Svenska Frimurare Ordens 275-årsjubileum.

Här förekommer inte mycket till kritisk hållning.

Men så handlar det i och för sig också om ett sällskap som utsatts för reell förföljelse (om än inte i Sverige, där man länge haft kungligt beskydd), och som det råder sällsynt bisarra uppfattningar om.

Författaren har fullt förståeligt velat ge ett motgift till de värsta fördomarna. I tider av oro och osäkerhet, förklarar han, blir frimurarna gärna måltavlor för allsköns idéer om konspirationer och osynliga maktstrukturer.

Under 17- och 1800-talet gick ryktet om frimurares samröre med "hundturken", ett människoätande fantasifoster med hundhuvud.

Under nittonhundratalet har fantasierna inte minst handlat om att orden skulle vara ett verktyg för en judisk strävan efter världsherravälde.

Också i dag sprids den typen av tankar. Ullgren går inte så mycket in på frimurarnas roll i dagens konspiracistiska tänkande, men påpekar att de tenderar klumpas ihop med allehanda "suspekta organisationer och sällskap". Av någon anledningen räknar han bland sådana in "New World Order", trots att detta inte är någon reell organisation (snarare ett hjärnspöke).

I själva verket måste man vara kristen för att kunna komma ifråga som frimurare. Och ett måste, inte minst, vara man.

Som kvinnlig läsare med självrespekt (jag för min del har inte den grouchomarxistiska attityden att jag inte skulle vilja gå med i en klubb som skulle ta emot mig som medlem) väntar man förgäves på att författaren seriöst ska behandla detta patriarkala faktum. Men en egentlig diskussion om kvinnosyn förs bara i avsnitt som berör tiden före 1900-talet.

I frågan om kvinnligt medlemskap i dag torde dock Ullgren gjort sin uppfattning tydlig när han på denna tidnings kultursida (23/6, "Brödernas dröm om ett bättre samhälle") talade om kritiken mot utestängandet av kvinnor som något "yra genusivrare" ger uttryck för.