Inte ens dåtidens kristna sionister trodde att landet – dagens Israel/Palestina – var obefolkat. Däremot hävdades att människorna som levde där under ottomanskt styre inte utgjorde ett "folk" enligt dåtidens nynationalistiska rasdefinition, alltså till skillnad från judarna.

Frågan är då: är judar ett folk?

Nej, lyder det korta men vetenskapshistoriskt grundade, mångsidigt motiverade och utförligt formulerade svaret i Shlomo Sands omtalade, synnerligen provokativa bok "Skapandet av det judiska folket" från 2008, nu på svenska.

Till saken hör att boken skrevs på hebreiska, att Shlomo Sand själv är judisk israel och professor i historia vid Tel Avivs universitet.

Nota bene: Shlomo Sand ifrågasätter inte Israels existens utan accepterar staten som ett fullbordat faktum. Vilket inte gör honom mindre kritisk till dagens Israel, snarast tvärtom.

Hans drivkraft att skriva boken var just att förändra Israel, från vad han kallar en judisk etnokrati till en verklig demokrati där staten är till för alla sina medborgare, inklusive Israels palestinier/araber och alla icke-religiösa (till vilka Shlomo Sand räknar sig).

Strängt taget är alla nationer och alla "folk" mytologiska skapelser som fick luft under vingarna under 1800-talet. Israel och det judiska folket är inget undantag, snarast ett typexempel, låt vara med unika drag, enligt Shlomo Sand.

Idén om ett judiskt folk växte fram mitten på 1800-talet, under sionismens födelse i seklets slut, och blommade ut med full kraft i och med Israels grundande 1948.

Sand är, givetvis, mycket kritiskt till hur torah, de fem Moseböckerna, användes i bevisföringen, trots deras milt sagt tvivelaktiga historiska värde.

Ta bara detta enkla hur patriarkerna i Första Mosebok rider på kameler, enligt den bibliska historien för mer än 4000 år sedan. I dag vet vi att kameler domesticerades tidigast för 3000 år sedan.

Shlomo Sand kritiserar på punkt efter punkt myten om ett enhetligt judiska folk som alltid bibehållit sin särart, också genetiskt.

I motsats till den gängse historieskrivningen hävdar Sand att judendomen länge var aktivt missionerande, ända tills de förlorade kampen mot kristendomen på 300-talet.

Dagens judar är ättlingar till, bland annat, judar och omvända judar runt hela Medelhavet; många nordafrikanska berber konverterade tidigt.

Dessutom diskuterar Sand utförligt den kittlande, djupt omtvistade frågan med khazarerna, som runt millennieskiftet år 1000 (mass) konverterade till judendom.

Är rentav hela den östeuropeiska judenheten, ashkenazer, snarare ättlingar till khazarerna än till den judiska befolkningen i romarrikets Jerusalem?

Naturligtvis har "Skapandet av det judiska folket" väckt mycket starka känslor – boken blev också en bästsäljare i Israel – och har kritiserats, rentav sågats brutalt av andra historiker. Särskilt som Shlomo Sand varken är specialist på judisk (utan fransk) historia eller gjort egen grundforskning.

Det mesta i "Skapandet av det judiska folket" är också redan känt, rentav välkänt, åtminstone bland intellektuella och historiker i Israel.

Paradoxalt nog är diskussionen, också när det gäller ockupationen av Västbanken, nästan alltid vassare och friare, mer kritisk och nyanserad i Israel än exempelvis i Sverige.

Delvis gör Shlomo Sand vad han anklagar sina sionistiska föregångare för: skapar en egen narration, sin egen (fiktiva) berättelse om vad det judiska folket är.

Likväl är den en mycket läsvärd, fängslande och tänkvärd bok, också som exempel på hur nationella myter överhuvudtaget kan skapas och vidmakthållas.

Som myten om det homogena, enhetliga Sverige där alla var blonda och blåögda som Jimmie Åkesson och gick klädda i folkdräkt.