Hallå där Marika Wachtmeister

På söndag är det säsongsavslutning på Wanås. Vad händer då?
– Säsongsslutet har blivit en tradition som är lika viktig som vernissagen på våren. Det är en sorts final, där vi knyter ihop säcken. Det är ett slut även rent emotionellt för oss som har arbetat med konstprojekten. Ibland kan det vara en process som har pågått i flera år.

Hur ser programmet ut?
– Klockan 14 är det samling i konsthallen sedan guidar jag och curatorn Elna Svenle runt i parken. Många av konstnärerna finns på plats vid sina konstverk.

Naturen har förändrats mycket sedan invigningen i våras. Hur påverkar det konstverken?
– Exakt och det är också något vi vill locka människor med. De som var här i våras såg verken när det var neongrönt i parken. Nu är det gyllenrött och gult. Det verk som har förändrats mest är nog Malin Holmbergs. Hon har målat träd och löv i gult, så att det nästan bildas ett kyrkorum i skogen. Även Anne Thulins verk med bollar i träden har förändrats mycket. I början kunde man se alla bollarna, men nu är det mer mystiskt, eftersom de är svårare att få syn på.

Du som rör dig mycket i parken, vilken årstid tycker du själv bäst om?
– Svårt att säga, men jag tycker nog bäst om när det är snö. Då händer det mycket med konsten. Det blir nästan som grafiska verk.

För dig är den här säsongsavslutningen speciell, eftersom det är din sista som chef. Hur är känslorna inför söndagen?
– Jag känner en stor lättnad och mycket tacksamhet. Tacksamhet över att verksamheten fortsätter i annan regi. Samtidigt tar jag av mig en tung ryggsäck när jag släpper det operativa ansvaret.

När du började med konstverksamheten på Wanås, hade du då kunnat föreställa dig att vi skulle ha det här samtalet år 2010?
– Nej! Om du hade sagt det skulle jag ha skrattat. Då trodde jag att jag skulle fortsätta arbeta som advokat och att vi bara skulle ha en utställning på Wanås.