Tilln förvåning insåg Adonis snart att den etablerade sanningen om av den arabiska poesin som en väldig monolit, skapad av den religiösa och världsliga makten under många sekler, hade föga med verkligheten – dikterna – att göra.

I stället upptäckte han en komplex, djupt individuell och mångstämmig poesi, där också hans egen diktarröst plötsligt inte framstod som avvikande, "utländsk" och icke-arabisk utan snarast utgjorde en del av traditionen.

Gissningsvis har de insikterna haft stor betydelse för den i dag åttioårige

Adonis som vid sidan av palestiniern Mahmoud Darwish – som gick bort häromåret – brukar nämnas som den moderna arabiska poesins viktigaste, ja, största namn.

En ständig nobelpristagarkandidat som dock inte är okontroversiell. Belackare brukar framhålla att Adonis är mer fransk än arabisk och betydligt mer populär i Europa än i arabvärlden.

Sant är att Adonis – nomme de guerre för Ali Ahmad Said Asbar – har sina tidiga, viktigaste läromästare inom fransk modernism, men lika sant är att han genom decennierna utvecklat en stil med starka rötter i arabvärlden och islams mystiska tradition, sufi.

Adonis föddes i Syrien 1930, gick efter ett politiskt fängelsestraff i libanesisk exil på 1950-talet, men lever i Frankrike sedan 1980-talet.

Det var också i Paris, på det legendariska, fria, intellektuella lärosätet Collège de France, som han 1984 höll fyra berömda föreläsningar, senare utgivna i bokform under titeln

"En introduktion till arabisk poetik", på svenska 1991 och nu i välkommen nyutgåva (Alhambras pocketencyklopedi).

Som sig bör, vid Collège de France, är abstraktionsnivån hög. Utan insikter om språket, arabiska, om den religiösa, kulturella och litterära historien, är boken bitvis också svårforcerad, likväl ofta tankeväckande och ögonöppnande.

Mest fängslande är kapitlet om den äldsta, förislamiska och muntliga poesin där Adonis tangerar de oerhört fängslande tankar som Walter J. Ong presenterade i sin numera klassiska essäbok "Muntlig och skriftlig kultur". Ong, och indirekt Adonis, beskriver hur en muntlig kultur kräver ett helt annat slags tänkande.

Utan skriften måste poeten minnas med hjälp av verbala färdigheter som rytm, meter, rim, inrim, assonanser, kort sagt hela det strukturerande regelverk som vi gärna förknippar med klassisk litteratur, från Homeros hexameter till Shakespeares sonetter. Och även den arabiska poesins guldålder.

Ofta har det dröjt många sekler med skriftlig kultur innan poesin har kunnat frigöra från den muntliga kulturens krav, som med tiden blivit alltmer fängelseliknande. Glöm inte att romanen, den mest fria, revolutionära av alla litterära genrer, är en mycket modern uppfinning, inte minst på arabiska.

Som poet är också Adonis en revolutionär och bildstormare som tvingats läsa in sig i traditionen för att kunna frigöra sin egen röst och paradoxalt nog återknyta till sina kulturella rötter. Så till vida är "En introduktion till arabisk poetik" en utmärkt introduktion till Adonis egen poetik.