Om iransk dubbelnatur

När journalisten Hooman Majd besöker Manouchehr Mohammadi, mannen som organiserade förintelsekonferensen i Teheran 2006, får han till sin egen överraskning följande avskedsord: "Det var ingen förintelse. Visst var det en del människor som dog, men ni förstår det var en tyfusepidemi i fånglägren och för att hindra att den spreds brände tyskarna upp liken. Totalt dog omkring trehundratusen människor av tyfus."

Detta var sannerligen klarspråk från Mahmoud Ahmadinejads vice utrikesminister; en man som påstår sig ha bedrivit egna efterforskningar i saken. Majd, som vuxit upp i en iransk diplomatfamilj och nu är bosatt i USA, får inte lika tydliga svar av alla de han talar med under sina reportageresor i Iran. Men han har goda kontakter och god kännedom om de sociala koder som gäller i landet, samt en uppenbarligen djupt känd respekt för desamma, vilket gör honom väl skickad att ge okunniga västerlänningar en inblick i både det iranska politiska landskapet och vardagslivet bakom mullornas slagord.

Det är inte bara personer i ledarskiktet Hooman Majd besöker och samtalar med. Han berättar initierat om såväl klädkoder som drogvanor inom landets olika sociala skikt. Ständigt återkommer han till systemets och kulturens motsägelsefullhet, det dubbla ansikte boktiteln talar om.

Överallt finner han kontraster, som existerar sida vid sida. Ifråga om hållningen till Förintelsen, ett ämne mannen och kvinnan på gatan i Iran inte är särskilt insatt i, ställer han den aggressiva historieförfalskningen från kretsen kring Ahmadinejad mot det faktum att en populär tv-serie från 2007 (den engelska titeln är "Zero Degree Turn") tog upp just tredje rikets judeförföljelse. (Det kan dock påpekas, vilket Majd inte går in på, att serien inte fullt ut tycks utmana den rådande starkt "antisionistiska" iranska linjen.)

Den starkaste kontrast Majd finner är den som allmänt råder mellan gemene iraniers privatliv och det som visas offentligt. I viss mån gäller ju detta för alla diktaturer. Men till skillnad från shahens regim och dess fruktade hemliga polis Savak, menar författaren, försöker det religiösa styret inte ta sig in i den enskilde medborgarens egna hem.

Detta att privatsfären utgör en frizon där man kan tala och röra sig fritt är vad som gör att Iran inte är att betrakta som en totalitär stat. Det är, enligt Hooman Majd, också denna ventil som gör att den materiellt välmående medelklassen, det skikt där missnöjet med regimen är störst, inte revolterar i högre grad.

Boken skrevs och kom ut före valet 2009 – det val Ahmadinejad vann stort och som många reforminriktade iranier ansåg måste ha varit riggat. De stora gatudemonstrationer som då hölls i landets storstäder sänder ett något annorlunda budskap än det som boken förmedlar.

Men Majd ger en insyn i hur delat landet är med avseende på attityden mot Ahmadinejad och hans kader av hardliners. Hos den mindre välbärgade befolkningen går presidenten hem i betydligt högre grad. Han signalerar också på alla sätt, genom val av klädsel och genom sin personliga livsstil, att han är "en av dem".

Irans dubbla ansikte är en bok som ger spännande insikter i iransk politik, historia, religion och kultur. Den är också njutbar att läsa, trots vissa otympliga meningsuppbyggnader som översättaren Hans O. Sjöström måhända borde ha arbetat mer med.

Med tanke på förra årets händelser hade det emellertid varit välkommet med ett uppdaterat efterord av författaren. I avsaknad därav riktar jag mina blickar på uppföljaren. "The Ayatollah's Democracy – An Iranian Challenge" gavs ut i USA för bara någon månad sedan. Jag hoppas på en översättning även av denna bok.