Polen bråkar sig framåt

Jag har lärt mig hur en nationell identitet kan se ut när den fötts ur en historia som bestått av en lång kedja av trauman, hur det i landets ryggrad finns ett behov av hjältar och fiender som numera uppstår ur till synes ingenting eftersom det är i kampen polskheten finns.

Jag har följt en stad som blir allt mer lik andra europeiska metropoler, något som jag vet är viktigt för polackernas ihållande mindervärdeskomplex men som känns lite tråkigt eftersom det unika får ge vika för glam och alltför välbekanta restauranger. Ändå är jag inte alltför orolig, polackerna brukar hitta något sätt att sticka ut.



Jag har under min tid här upplevt en fantastisk gästfrihet och nyfikenhet. Om det å ena sidan har varit svårt att få kontakt med främlingar på stan på grund av språkbarriären och lite väl sällsynt med leende snabbköpskassörskor, så har det varit helt annorlunda i de sociala sammanhangen.

När min polska inte har hållit för mer avancerade diskussioner har hela festen beredvilligt bytt till en i många fall minst lika bristfällig engelska. Jag har faktiskt aldrig känt mig i vägen i ett polskt sällskap.

Vidare har jag fått uppleva polackernas sorgsna medvetenhet om fördomarna från Västeuropa och samtidigt sett dem skicka samma missaktning vidare mot ukrainare och romer.



Jag har vaknat upp i ett land som plötsligt befunnit sig delvis under vatten till en kostnad av 18 människoliv och 2,5 miljarder Euro. Jag har glatts med ett land som stolt fintat sig förbi finanskrisen och chockats med det när dess ledare omkommit i en inte bara tragisk utan symbolist laddad flygkrasch.

Jag har sett samma land hastigt vakna upp ur sorgen för att fortsätta ge näring åt alla de politiska och moraliska konflikter som håller grytan kokande häromkring.

Det är konflikter som för omvärlden ofta ter sig löjliga och bagatellartade men som har djupt förankrade rötter i det förflutna och är avgörande för vilken väg landet ska ta framåt. Jag ser bråkandet som ett sundhetstecken eftersom polackerna fortfarande har mycket historia att göra upp med och bearbeta.



Det starkt katolska Polen har också, precis som många andra länder i världen, mer och mer börjat ifrågasätta kyrkans makt. Detta är ingen okomplicerad fråga eftersom den polske påven Johannes Paulus II spelade en central roll i kampen mot kommunismen och har till idag en helgonstatus långt bortom en svensk sekulariserad hjärnas förstånd.

Fortfarande går Radio Maryja (en katolsk konservativ radiokanal med starkt nationalistiska inslag) varm hemma hos många äldre men den unga generationen polacker spenderar numera hellre söndagarna på café, puben eller Facebook och om de går till kyrkan har det oftare att göra med tradition än religion.

Jag är övertygad om att Warszawa och Polen kommer att fortsätta förändras i fast forward ett bra tag till och fortsätta att steg för steg inkorporera fred och harmoni i den nationella identiteten. Tills den dagen kommer, låt oss hoppas att landet får slippa fler tragedier så att polackerna i lugn och ro kan få bråka sig mot framtiden. Det har varit ett nöje att få följa med en bit på vägen.