Överdrivet att kalla Vargas Llosa gubbsjuk

"Titta noga på mig, min älskling. Acceptera mig, och acceptera dig själv." (Ur Till styvmoderns lov)



I två artiklar i Dagens Nyheter har skribenten Kajsa Ekis Ekman riktat stark kritik mot årets nobelpristagare i litteratur. "I kriget mellan könen har Mario Vargas Llosa alltid ställt sig på den mäktiges sida" menar hon (11/10), och "Vargas Llosas kvinnor är horor eller madonnor" (27/10).

Kritiken har satt sig. Orden gubbslem och gubbsjuka dominerar samtalet om författaren. Och mer eller mindre konsensus tycks råda om att vissa Vargas Llosa-verk helst bör undvikas – närmare bestämt de som innehåller mycket snusk.

Framför allt är det "Den stygga flickans rackartyg" som har satts i skamvrån. Jag läste den med onda aningar. Till att börja med tycktes dessa också ha varit befogade. Men sedan händer det som ska hända när det handlar om skönlitteratur: bilden kompliceras.

"Den stygga flickans rackartyg" är inte ett mästerverk – den är bitvis slarvigt skriven och blandar ihop tidsperioder och miljöer på ett sätt som är desto mer störande som dessa skildringar ges stort utrymme i boken – men jo, den är en god roman och att förse den med en förhånande och avfärdande gubbsjukestämpel är att göra den orätt.



Berättelsen är en desperat kärlekshistoria, där huvudpersonen livet igenom begär den undanglidande, egoistiska och manipulativa "stygga flickan". Gång på gång dyker hon upp i hans liv, gång på gång förödmjukar och sårar hon honom och hela tiden försvinner hon igen.

Mot den stygga flickans "smeknamn" svarar huvudpersonens lika barnsliga – den "snälla pojken". I dessa roller förblir de båda fastlåsta, samtidigt som de åldras på ett påtagligt sätt. De är i samma ålder (vilket gör anklagelserna om gubbsjukhet desto konstigare) och trots att den "snälle pojken" när han kommit upp över femtiostrecket verkligen träffar en tjugo år yngre kvinna så förblir han ljum i förhållande till denna medan hans passion för den stygga flickan, som sista gången dyker upp i hans liv svårt cancersjuk, med försvunnen skönhet och stympad kropp, håller i sig.



"Pojkens" begär är självdestruktivt, förbrännande. Han förödmjukas sexuellt, blir bestulen både känslomässigt och materiellt, skuldsätter sig och tar nästan livet av sig för den stygga flickans skull. Nej, hon blir aldrig någon riktigt levande, rikt gestaltad karaktär. Men så är också den irrationella, otämjbara passionen i sig romanens centrum.

Under ett avsnitt är den stygga flickan älskarinna till en man som plågar henne. Här krackelerar hennes suveränt likgiltiga och egennyttiga hållning gentemot omvärlden: hon blir beroende av honom. Denne man är, säger hon, "som en sjukdom".

Här skulle man ytligt sett kunna säga att Ekis Ekmans bild av Vargas Llosa-horan som njutande låter sig våldtas blir bekräftad. Men då bortser man från den spegelbild som den stygga flickans sjukdom utgör till den manlige huvudpersonens egen besatthet – av den stygga flickan själv. Och möjligen är det erfarenheten av denna sjukdom som gör att en form av närhet mellan den snälle pojken och den stygga flickan till slut ändå uppstår.



Vargas Llosa tilldelas Nobelpriset på grund av hans, enligt motiveringen, kartläggning av maktens strukturer. Men han är också det bespottade, förnuftsvidriga, missbrukbara begärets skildrare.

En annan av hans snuskiga böcker är "Till styvmoderns lov", där en omöjlig begärstriangel bestående av en fader, dennes nya hustru och en knappt könsmogen pojke skildras. Här har vi att göra med en i högsta grad stygg gosse.

Ett av kapitlen hänför sig till renässansmålningen "Bebådelsen" av Fra Angelico, och måste sägas skarpt ifrågasätta just den kvinnosyn som Ekis Ekman menar är dominerande hos Vargas Llosa.



Det är bra med genusmedvetenhet. Men det gäller att inte låta en ogenomarbetad karta ersätta den snåriga terrängen. Orörd är dock denna terräng givetvis inte. Litteraturen är inte gränslös. Man kan fundera över om det hade varit möjligt att skriva en roman med titeln Till styvfaderns lov", där en mor, hennes nye make och en knappt könsmogen flicka utgjort polerna i ett sexuellt triangeldrama.