Juuldeckare och tecknad satir

Pia Juul: "Mordet på Halland" (Kabusa böcker)

ººDet är en kliché att säga att de bästa deckarna inte egentligen är några deckare. Att de är psykologiska romaner som också råkar berätta om mord. En orättvis, lite snobbig kliché som ändå, på klichéers vis, innehåller ett korn av sanning.

I alla fall tänkte jag så när jag läste Pia Juuls antideckare "Mordet på Halland". På vacker och precis prosa, i översättning av Marie Norin, berättar författarinnan om en annan författarinna vars man i romanens begynnelse skjuts till döds.

I det påföljande chocktillståndet blottas kvinnans främlingskap inför sina närmaste, omgivningen och sig själv. Uppklarandet av brottet förblir en bisak i sammanhanget – ändå är boken en nagelbitare.

Att den är skriven av någon som heter "Juul" i efternamn och har vackert varmrosa pärmar kanske också kan vara till fördel?

David Nessle:

"Den maskerade proggarens stora röda" (Ordfront)


Den eminenta serietidningen Kapten Stofil må ha gått i graven men dess ande lever vidare. Vid sidan av kaptenen själv, världens främste bakåtsträvare, var Den maskerade proggaren tidningens store otidsenlige superhjälte. Iförd röd trikådräkt med hammaren och skäran på bröstet, och med klassisk dansk pottklippning på huvudet, bekämpar Jarl Sandberg – som superproggaren heter dagligdags – allt och alla som står i världsrevolutionens väg. I detta samlade seriealbum möter han bland annat velourmän, onda punkare och den farligaste fienden av alla – Postmodernisten.

Nessles serier är en både kärleks- och hånfull drift med sjuttiotalets sektvänster. Men framför allt är de vansinnigt roliga, även för dem som är för unga att ha varit med då det begav sig. Och avsnittet om postmodernism kontra dialektisk materialism skulle göra sig på en universitetskurs.

Per Wirtén:

"Där jag kommer från. Kriget mot förorten" (Albert Bonniers Förlag)

Vissa platser är laddade med skam. De är platser vissa av deras invånare inte gärna vill tala om att de bor på. I nyheter och tidningsreportage framställs de som skadliga, nedbrytande varbölder i samhället. Ibland kallas de för ghetton. Som i Danmark i dag, där det pågår en diskussion om att jämna vissa stadsdelar med marken. Stadsdelar där fattiga och invandrare "råkar" vara bosatta.

Men demoniseringen av förorten är, visar Per Wirtén i sin intressanta essäbok, inte något nytt fenomen. Inte heller förknippas den alltid med fattigdom. Wirtén guidar oss genom den urbana historien med både lärdom och personlig patos.

Hans ärende är att uppvärdera städernas eftersatta och baktalade periferier, som är där han själv kommer ifrån och där han valt att bo.