En ny sida av Pablo Picasso

Det knarrar oroväckande i den tunga ramen på Louisiana. Ytterst försiktigt frigör två handskbeklädda män en tavla ur en stor träbox ställd på högkant.

Utanför de förtäckta glasdörrarna flanerar helgbesökare bland Giacometti-skulpturer och smörrebröd, ovetande om vad som försiggår i museets västra flygel.

Bit för bit river utställningsteknikerna bort den blå tejpen som skyddar motivet. Fram träder en naken kvinna med en obekymrad blick riktad mot betraktaren. Penseldragen är karaktäristiska. Picasso. Får vi aldrig nog? Utställningsledaren och museiinspektören Helle Crenzien tittar frågande medan teknikerna justerar tavlans placering.

– Modernismens största konstnär kan man väl inte få för mycket av?

Utställningen "Picasso: Fred och frihet" öppnar fredagen den 11 februari och är en djupdykning i de politiska dimensionerna hos den spanske konstnären under de sista 30 åren av hans liv.

Omkring 100 olika objekt visas, däribland skulpturer, affischer, tidningsurklipp, teckningar, och inte minst ett 50-tal oljemålningar.

Picassos politiska hemvist och sociala engagemang har fått relativt liten plats i konsthistorien och hans inträde i franska kommunistpartiet 1944 har lyfts fram som en kuriositet, även om han förblev medlem fram till sin död.

Men senare tids forskning visar att Medelhavsdandyn med sina hus och kvinnor i själva verket var mycket aktiv i frågor om allt från mänskliga rättigheter och kvinnors frigörelse till minoriteters kamp i spanska Katalonien.

– Det här har öppnat upp för en ny sida av Picasso som inte fått utrymme tidigare. Picasso ville själv ge oss den här lite macho bilden av sig själv. Picasso och kvinnorna, Picasso och tjurfäktningen. Det var som sådan han iscensatte sig själv, säger Helle Crenzien.

Samtidigt är några av hans mest berömda verk just sylvassa samtidskommentarer. "Guernica" från 1937 avslöjar spanska inbördeskrigets brutalitet och "Le Charnier" ("Likhuset") från 1945, som är det första som möter besökaren på Louisiana, skildrar en massaker av en spansk republikansk familj.

Därtill kommer den emblematiska fredsduvan, samt monumentala "Krig och fred" i Fredskapellet i franska Vallauris. Så Picassos engagemang har knappast varit någon hemlighet.

– Jag har varit på det klara med de övergripande dragen av de här delarna av hans liv. Men jag har inte förrän under arbetet med utställningen förstått hur djupt det verkligen gick. Det har överraskat mig hur intensivt han faktiskt stöttade fredsrörelsen och hur djup hans önskan om fred ändå var, säger Helle Crenzien.

Ingen politisk gruppering lyckades göra Picasso till sin. För nazisterna var hans konst degenererande, och för kommunisterna i Moskva var den inte tillräckligt realistisk.

Picasso gick sin egen väg. "Jag försöker inte ge ryssarna råd i ekonomi. Varför ska de berätta för mig hur jag ska måla?", löd hans kommentar.

– Det var efter den devisen han levde. Han underordnade sig aldrig, säger Helle Crenzien.

Verken i utställningen har kommit till under kalla kriget, en mycket speciell period i Europa. Men trots det menar Helle Crenzien att de fortfarande är aktuella.

– Han sade själv: "Jag målar inte krig, men jag tvekar inte om att kriget finns i bilderna." Och de konflikterna, den spänningen som han gestaltar, den kan man aldrig tröttna på.