"Djur behandlas som gårdagens slavar"

En gång i tiden var jag vegetarian. Men en längre tids vistelse i Tyskland – korvens förlovade land – satte stopp för det.

Eller vänta nu... Kan jag verkligen beskriva saken på det sättet? Mina två öppningsmeningar skulle få underkänt av Pelle Strindlund, författaren till "Jordens herrar". Nej, jag kan naturligtvis inte skylla mitt återfall i köttätande på Tyskland och dess korvar. Det var min egen brist på ståndaktighet som bar skulden.

Jag hade kunnat motstå min förkärlek för Thüringer Rostbratwurst om jag verkligen föresatt mig det. Jag är i själva verket ett strålande exempel på den brist på konsekvenstänkande ifråga om djurs rättigheter, djuruppfödning och kosthållning som Strindlund gisslar i sin bok.

Boken är provokativ och kommer med dess bärande tes, att det finns grundläggande likheter mellan gårdagens syn på slaveri och dagens syn på djurrätt, säkerligen att väcka starka reaktioner, möjligen reaktioner av just den typ som författaren beskriver.

För vid sidan av den uppgivna "ja jag vet att det är hemskt men..."-hållningen finns också de aggressivt defensiva och ideologiskt rättfärdigande hållningar som ägnar sig åt att skjuta på budbäraren snarare än att seriöst bemöta meddelandet.

På punkt efter punkt finner Strindlund överensstämmelser mellan den syn på slavar och abolitionister (det vill säga slaverimotståndare) som en gång varit förhärskande och den syn på djur och djurrättsaktivister som ofta råder i dag. Det ansågs en gång befängt att tillskriva svarta slavar sådana individuella egenskaper som det är normalt att tillskriva alla människor i dag.

Slavarnas kapacitet för lidande ifrågasattes, och deras behov ansågs inte större än de man tyckte sig ha råd att tillfredsställa. Ifrågasättande av slaveriet ansågs extremistiskt och farligt ur ekonomisk synvinkel. Känslobaserade argument avfärdades som sentimental och förnuftsvidrig pjoskighet. Framför allt förvreds bilden av sakernas tillstånd i syftet att ge sken av en god ordning där slavarna hade det bra, ja rentav bättre än hur de skulle haft det i frihet.

I dag lyfts ofta behovet av att tillerkänna människan ett högre värde än övriga djur fram, och argumentationen handlar främst om människans intellekt. Dock är det, menar Strindlund, vanskligt och irrelevant att låta intellektuell förmåga vara det avgörande ifråga om rätt till liv och frihet från övergrepp.

Få förnekar i dag att djur har förmåga att lida, och detta bör vara det centrala. Men denna förmåga anses ofta ligga på låg nivå, och varje försök att förfäkta en syn som så att säga breddar djurs känsloregister möts av förlöjliganden och varningar för "förmänskligande".

Att lyfta fram och engagera sig mot djurs lidanden väcker ofta en fientlighet som inte på något sätt kan sägas vara rationell – engagemang för djur ställs mot engagemang för människor, och sägs ibland bygga på rent människoförakt (jag påminns under läsningen om de hätska reaktioner som följde på ett sommarpratprogram med Alexandra Pascalidou, där hon återberättade den sorgliga historien om apan Ola).

Och vi matas ständigt med föreställningen att just Sverige i det stora hela behandlar djur väldigt väl ("djurskyddsnationalism" kallar Strindlund tanken om att just vi i vårt land skulle vara särskild goda mot djur; en föreställning som många olika länder, ironiskt nog, hyser om sig själva).

"Jordens herrar" är inte en reportagebok utan snarast en form av moralfilosofisk avhandling, men droppar av information om tillståndet inom djuruppfödning och djurförsöksverksamhet står att finna i texten. Själva argumentationen är stringent och tankeväckande. Jag tar inte till mig varje tanke, men i mitt fall har författaren lyckats i sin mission vad gäller kosthållning – samma dag som jag skriver denna recension har jag köpt hem en påse röda linser.