Polsk poet porträtterar

I någon mån kunde man kalla Zagajewski en platsens och porträttets poet. Men då ska genast tilläggas att platserna är skiftande och porträtten långt ifrån statiska. Tiden genomströmmar dem: dikterna rymmer en spänning mellan det förflutna och nuet som så att säga framskriver historiens aktualitet.

Födelsestaden Lwów och studieårens Krakow är ofta närvarande, men även västvärldens städer spelar avgörande roller: först som exilens nödvändiga andningshål och sedermera som självklara delar i en återställd kosmopolitisk gemenskap. Zagajewskis poesi har sin upprinnelse i en specifik centraleuropeisk erfarenhet, men rörligheten i tid och tanke gör dess giltighet mycket vidare än så.

Poesin är intellektuell, men alls inte svårtillgänglig. Som grund återfinns en spirande enkelhet: "Poesi är en glädje under vilken förtvivlan gömmer sig. Men under / förtvivlan finns återigen glädjen." Den insikten bär också överlevnadens signum. Endast så kan livet – och dikten – fortskrida när omständigheterna kringskärs: som inkapslat hopp, som inneboende möjlighet. Det kan verka dramatiskt, men hos Zagajewski kontrasterar tematikens tyngd mot uttryckets lätthet. Som i den betagande dikten "Grekerna", som skildrar tiden då "den koppärrige georgiern" ännu styrde:


Det var år av sorg och av minne,

år av nyktra samtal och tigande;

glädje fanns det lite av –

bara somliga fåglar visste inte om det,

somliga barn och träd.

Till exempel äppelträdet på vår gata

som sorglöst i april slog ut

sina vita blommor och brast

i extatiskt skratt.