När tiden stannar upp

Läste artiklarna i de tyska tidningarna och försökte begripa. Senare hörde jag att den dåvarande statsministern, Göran Persson, hade varit nära att börja gråta på presskonferensen. När jag hörde det tänkte jag att det hade räckt. Om jag hade sett det med egna ögon så hade jag begripit.

Det finns nyheter som är så ofattbara, så omvälvande och hemska, att vi knappt kan ta in dem. De nyheterna når oss när vi minst anar det och ögonblicken kapslas in och blir kvar i oss för resten av livet. Vi minns exakt var vi befann oss och vad vi gjorde när vi nåddes av beskedet.

Dessa trauman kan vara privata eller kollektiva. Några få skakar om ett helt land.

I Sverige är det mordet på statsminister Olof Palme som har etsat sig in i det kollektiva medvetandet. Det spelar ingen roll vem du frågar. Alla svenskar i ådern 30 år och uppåt kan redogöra exakt för var de befann sig den där dagen 1986 och hur just de upplevde det inträffade.

Själv var jag bara fem år gammal och allt för upptagen av min rosa prinsessfas för att hinna uppfatta vad som skedde runt omkring mig. Ändå finns mordet där i bakhuvudet. Som en symbolisk skiljelinje mellan folkhemstidens då och globaliseringens nu.