Modernisten som konsthistorien glömde

På Skissernas museum i Lund pågår under våren en intressant utställning. Man skulle rentav kunna tala om en comeback i mättade färger, en senkommen upprättelse för modernisten som konsthistorien glömde.

För det stora flertalet klingar kanske Randi Fishers (1920–1997) namn okänt. Men från 1940-talets slut och långt fram under 1960-talet tillhörde hon den svenska modernismens främsta konstnärer. I en gemensam satsning av Skissernas museum och Norrköpings konstmuseum görs nu för första gången en större presentation av hennes arbete.


Här balanserar cirkusartister på lina, här tecknas glasmålningar i regnbågens färger, här breder ett mångsidigt konstnärskap ut sig som på en gång befann sig i utvecklingens framkant och samtidigt stod fritt från flyktiga trender och "ismer".

Randi Fishers genombrott brukar visserligen förknippas just med lanseringen av en ny konstriktning i Sverige. 1947 deltog hon i utställningen "Ung konst" på Galleri Färg och form i Stockholm, då den svenska konkretismen slog igenom. Bland kamraterna fanns bland andra Olle Bonniér, Karl Axel Pehrson och Lennart Rodhe, vilka alla skulle bli stora namn på 1950-talets konstscen. Liksom Randi Fisher var de i första hand intresserade av hur färger och former, yta och djup spelade mot varandra, allt i motsats till traditionellt avbildande måleri.

Den 27-åriga Randi Fisher deltog som enda kvinna, och blev med sitt djärva färgsinne och personliga formspråk snabbt en efterfrågad konstnär under 1950- och 60-talen. Men till skillnad från sina manliga kollegor skrevs hon sällan in i historieböckerna. Linda Fagerström, konsthistoriker i Lund som skrivit sin avhandling om Randi Fisher, pekar i utställningens katalogtext på det avgörande ögonblick då uteslutningen sker.

I en recension av "Ung konst"-utställningen myntade en konstkritiker det slagkraftiga begreppet "1947 års män" – och uteslöt därmed effektivt dess enda kvinna.


På Skissernas museum går det emellertid utmärkt att få en god bild av hennes insats, och jag blir djupt fascinerad av hennes arbete. Från nydanande bokomslag för bland andra Ulla Isaksson och Maria Wine, till teateraffischer, lekskulpturer, magnifika mattor och måleri.

Framför allt självporträtten är laddade och rymmer en stark integritet, både konstnärlig och personlig. Men det finns också en lätthet, värme och lekfullhet i hennes bildvärld, influerat av teater, dans och rytm, liksom Orientens bildspråk med dess geometriska former och färgrikedom.

Från 1950-talets slut kom hon nästan enbart att ägna sig åt offentliga uppdrag. Hennes val låg i linje med en ny, demokratisk syn på konstnären som växte fram under efterkrigstiden. I Bauhausskolans anda betraktades konstnären som en social ingenjör vars uppgift var att tillsammans med arkitekter och formgivare föra ut konsten till folket.


Engagerat arbetade Randi Fisher med utsmyckningar av folkhemmets nya bostadsområden, skolor, barnteatrar med mera. Men det var framför allt ett område hon gjorde till sitt, som tveklös pionjär inom genren. I hennes glasmålningar för kyrkofönster, fria från alla figurativa inslag, sammanstrålade färger, linjer och ljus med sinnrik lyskraft.

Hennes livsverk är i många avseenden unikt. Det är hög tid att det åter lyfts fram – och in i konsthistorien.